Jag kan inte sluta undra. Hur funkar dom här jäkla "jobbsökarmotorerna"?

Jag har erfarenhet inom fritidsgård(skola), industri, telefonförsäljning, telefonservice, industri av olika former och handels, främst då detalj handel. Jag har lite att välja på som ni ser. Jag har utbildning inom handels och samhäll-kultur. Va fan jag skulle med det sist nämnda är det ingen som vet, inte jag själv heller. Jag tyckte att det va kul och jag va intresserad. Längre än så tänkte jag aldrig. Så därför blev det väl lite hipp som happ.. Så att säga. Men det gör inget, det va dom tre roligaste, mest utvecklande och utmanande åren i mitt liv hit in tills och jag träffade riktigt härligt folk!

Jag gick arbetslös en kort tid i föra året, då bestämde jag mig för atts kriva in mig på all amöjliga jobbsidor, af och allt möjligt. Jag fanns överallt, jag blev en jäkel på att marknadsföra mig, jag sökte på hemsidor och Google och allt möjligt för att synas på så många ställen som möjligt.

Men nu när jag har haft jobb ett tag så har jag låtit dom skicka jobbannonser som ändå kan matchas med mig, för man kan alltid fortsätta se sin amöjligheter. Jag gillar det =)

Men ibland undrar jag hur dom gör. vad jämför dom med och hur tänker dom ?

Det är ju en maskin som gör det, det fattar ju jag med, men ärligttalat, dom behöver se över den maskinen.. / datorn.

På riktigt.. ?

haha, kram !

Det är ens tor utmaning, att ge sig in på ett så stort projekt. Ett spännande, häftigt och stort projekt.

Jag tror att jag har givit mig in i det redan. Jag har bara inte insett det.

Jag har redan skrivit ett kapitel i en bok, mentorn har läst det och hon verkar gilla det.

Tack och lov är hon en fantastisk "svenska lärare", som kan rätta både stav fel, grammatik fel och allt möjligt. Jag har lärt mig massor bara genom det eller snarare blivit påmind,jag kan ju det. Jag har ju faktiskt MVG i Svenska A, B & C dessutom MVG i Svensk litteratur och även skrivkunskap.

Men när man går upp i en text så som jag gör när jag skriver, så rullar det på av sig själv, man glömmer av sig och man läser texten flera gånger. Till slut blir man lixom blind på felen. Då är det perfekt att ha någon som kan läsa den en gång till och som dessutom är så grym på allt vad grammatik och annat viktigt heter.

Jag har ju inte tänkt göra det till ens tor grej, utan jag gör det för min skull. Jag skriver boken, en liten novell eller liknande för min skull. Den behöver inte bli känd, den behöve rint ekommaut på marknaden, ingen annan än jag behöver ha den. Men jag vill skriva den, för attkunna säga till mig själv att jag skrev den där boken som jag prata om så länge.

Men jag undrar för mig själv, blir man någonsin nöjd ?

Kommer jag känna att jag kan släppa det när jag är så kallat klar med boken eller kommer det vara som bensin på eld. Kommer jag att bli mer fast i det, känna att jag kanske villf örsöka ge ut den, kommer jag då fortfarand ekänna att målet är inte att tjäna pengar utan att bara få ut den?

Ja, ni fattar, kommer jag någonsin bli mätt..

Det började med att skriva en sida, för skoj skull, för att jag hade haft en idé i huvudet länge. Jag behövde göra den till verklighet, få ner den svart på vitt lixom. Så jag skrev faktiskt den i ett block, medan jag satt på rast på mitt gamla jobb. Sedan utvecklades den när jag satt hemma. Sakta men säkert nådde jag två sidor på datorn och för några veckor sen blev den tre och en halv sida för en ansökan som den skull få följa med i.

Nu är det "verklighet", den ska dömmas av några som kan och sen får vi se. Jag skriver vidare på den och ser, som sagt.

Än så länge skriver jag den för min skull.

Men sen då ?