Jag fattar inte detta, jag lyssnade på radion igår påväg in till jobb. Jag hann inte skriva in det igår, jobbade full dag och sen va jag slut i huvudet och kroppen när jag kom hem. 

Men det pratades om just det här med att aga.

Jag tycker givetvis inte att det ska vara tillåtet att slå barn gula och blå. Inte ens så de får ett märke. 

Men ingen har dött av att man tar tag i armen för att de ska lyssna eller dom får en dask i rumpan, alla barn fram till 2000 talets barn har fått det någongång.

(Förmodligen 2000-talets kids med, men det talas det inte om, för nu mera får man inte uppfostra sina barn.)

Alla 90-talister och alla 80-talister 70- och 60-talister ska vi antagligen inte ens tala om har fått en dask i rumpan, har fått sin arm "klämd" av en vuxens hand. Det är inte hela världen att ett barn får en liten smäll i rumpan. Målet är inte att det ska göra ont, på ett barn kan man hålla i armen och barnet kan skrika som om man försöker ha ihjäll den lille.

Det handlar om att barnet ska vakna till från sinesställningen som hen är i. Man behöver givetvis inte göra något hårt. Ibland räcker det att man enkelt lägger sin hand på barnets axel, men ibland behövs det mer. Ska man då inte få lov att göra det?

Står man och skriker och gorma och hotar med utegångsförbud så bryr sig inte barnen. Utegångsförbud betyder tv, tv-spel, dator elle rnågot annat de gillar.. Så varför skulle de bry sig?

Jag skulle aldrig få för mig att skada ett barn, jag jobbar med barn och älskar barn. 

Men jag jobbar med barn som behöver uppfostras, som behöver vägledning och en stabilitet. Barnen som är busiga i skolan, bråkar, hittar på skit och slåss och skriker, som andra barn är rädd för. Det som är tråkigt är att många gånger är föräldrarna problemet, de kan inte förstå eller vill inte inse att även ens eget barn kan vara det busiga barnet i skolan. Det betyder inte att man är en dålig förälder eller att barnet har problem eller liknande. Det handlar om att föräldern kanske behöver sätta hårdare gränder på sitt barn, det kan ha hänt något i barnets uppväxt, det kan vara så att barnet kanske har en underliggande dignos som man inte vet om och barnet kan inte uttrycka sina känslor. För barnet vet inte själv vad det är. Det kan vara så otroligt mycket, men det är vårt ansvar att hjälpa och vägleda dessa barnen, så tidigt som möjligt.

Jag har stora bråk, blir kallad diverse saker både av föräldrar och barn. Hatas och blir både sparkad och "slagen" av barnet. Men det är också samma barn som vet att när hen behöver gråta, blir arg så tårarna sprutar då sitter jag redo att ta emot varje tår. Det är mig som barnet kommer till när hen vet att om hen är med ett vist barn i samma lek då blir det bråk och ber om att få byta grupp, bara det är ett stort steg för ett barn med detta "problemet". Det är samma barn som lär sig att det är lättare att säga förlåt än att skylla ifrån sig osv. Givetvis görs det inte över bara en vecka och det krävs mycket tid och energi från både min sida och barnets sida. Kanske mest barnet, då det är hen som inte förstår vad som händer och inte kan förstå varför jag är så elak och hård mot honom eller henne. Det är också en del av mitt jobb, att mitt i ett bråk höra att man är dum, elak och att jag bara vill vara jobbig och göra barnet ledset.. det är när barnet skriker så åt mig som jag måste vara stark nog att hålla mig lugn och svara "nej, jag är här för din skull, för att du ska ha någon som kan hjälpa dig och se både när du inte är skyldig till något och vägleda dig när du har gjort något dåligt." .. För problemet är också att dessa barnen väljs ofta ut som problem barn och görs skylldig till allt, även om det är ett annat barn som gjort det eller som hetasat upp barnet med kortstubin, för att barn är smarta. De vet att de kan lura fröknar till allt och göra sig oskyldig. 

Det är en del av mitt jobb också, att se från båda sidorna. Jag är medveten om att det barnet som jag har hand om inte är felfritt, jag vet att hen kan bråka, skrika, hitta på alla olika sorters skit och säga diverse ord. Men jag vet också att barn märker snabbt vad jag gör och att dom har användning av mig. Att jag vet att det inte alltid är dom och efter som att det är mitt jobb att se innan något händer, så ser jag också när det inte är detta barnet som gör något.

Men vist, jag tar i armen för att göra mig hörd, jag kan avskilja vägar för att de ska lyssna osv. Jag skulle aldrig slå ett barn. Men att hålla i armen eller ta tag i ett ben när barnet försöker sparka mig, klart det händer. Jag måste ju få försvara mig. 

Dock tror jag personligen att en dask i rumpan eller att få lov och bli tagen i armen och kvarsittning hade gjort susen för lärare så att barn förstår att de ska visa lite simpel respekt. För även om ni kan tycka att lärarna ska uppfostra era barn och lära dom diverse saker så är faktiskt ni föräldrarna, det är inte vårt arbete att säga till så barnen inte hittar på skit, inte säger diverse saker osv. Det är er ansvar, att uppfostra barnet vid matbordet, att lära de att man ska visa äldre respekt och framför allt respektera varandra!

För är det något som jag fått lära mig sen jag började som elevassistent så är det att en del ban är helt enkelt felfri i föräldrarna ögon, en del föräldrar måste inse att deras barn kan hitta på skit, och bete sig illa. Att en del barn har inte fått lära sig att visa respekt för äldre, och att föräldrar är noga med att berätta för sina barn vad lärarna inte får göra eller säga, men barnet får aldrig veta vad barnen har för skyldighet eller hur man inte borde bete sig kontra borde bete sig. Det gör mig förbannad som fan. 

Om man valt att bli förälder, ta då ditt jävla ansvar och uppfostra barnet och tro inte att du kan sätta barnet i skolan/dagis och tyck att det är vårt arbete. För det är det inte. Det är ert jobb att uppfostra och vårt jobb att fostra. Jävla stor skillnad. 

Och tro mig, en del barn hade behövt en dask i röven och upp på sitt rum. Jag har fått en dask i rumpan och skickad till rummet, jag vet många av mina vänner osm har fått det.. Man får inte ont, man får ett wake up call. Gissa om det kan behövas ibland! JAG personligen tackar mina föräldrar för en uppfostran som var tydlig. 

Jag viste att, gjorde jag fel så fick jag veta det, gjorde jag rätt fick jag veta det, behövde jag tröst så fick jag det och behövde jag vägledning fick jag veta vilken väg som de ansåg att jag borde ta.. Sen tog jag alltid min väg.. 

Jag hade tydliga regler och det var koncekvent. Jag viste vad de förväntade sig av mig och de antog att jag alltid uppträdde bra. De viste att jag inte var fel fri och de va medvetna om att jag var grunden till en del hyss. 

De var medvetna om mina brister och de var noga med att göra det klart för mig. 

Jag viste precis vilka koncekvenser det blev och jag viste att hade jag utgångsförbud så va det inte så att jag fick sitta vid datorn hela dagen eller liknande. Gjorde jag något dumt, så fick jag stå mitt kast. Men jag hade en bra uppväxt, en bra grund att stå på. Det är för få barn som har det.