Att jämt och ständigt försöka, att jämt och ständigt kämpa och inte ge sig ,vara starkt men inte hård, vara ödmjuk men inte dum-snäll, vara omtänktsam men inte överbeskyddande och att ställa upp så mycket du kan, men ingen kommer tacka dig.

Jag har fått kämpa, jag har fått jobba och lära mig nya saker och jag har fått lära mig att jag är himla bra på att ta mig fram, fast det ser himla mörkt ut. Jag har lärt mig att om man alltid ser det dåliga och glömmer allt det bra, då blir livet himla trist och till slut blir ditt liv otroligt dåligt med. 

Man måste minnas att det alltid finns något bra i sitt liv, det kan vara allt från att man har en bra hälsa, till att man har tak över huvudet eller mat på bordet var dag tre gånger om dagen. För dessa tre sakerna är det faktiskt inte alla som har, men det är många som tar det för givet. Många vet inget annat. 

Det finns de som säger " det är inte lönt att försöka, det kommer inte gå ändå".. men hur vet man det om man inte har försökt. Det är som när man har ett projekt. Man måste testa sitt projekt, det kanske itne går att slutföra, för det var någon faktor som inte gick att lösa som man hade tänkt sig. Men då har man lärt sig det, man har varit med om processen, man har lärt sig att ta sig fram och förbi en del problem och man lär sig att det är värt att försöka.

Det som kan få mig att fundera är när man jobbar och jobbar och jobbar, inte tvunget jobbar ordagrant. Utan att man hjälper till på olikavis, ställer upp på olikavis och man vill vara till lags och finnas till hands. Inte bara för deras skull, även för en själv. Det är skönt att känna sig behövd, det är nyttigt att hjälap till och visa att man kan ge och ta. Man måste ge och ta, det är faktiskt viktigt. 

Men när man jobbar på fast man är så slut i kropp och själ och hur mycket man än gör så är det alltid något som inte räcker till och någon säger "gå hem, de är ingen som tackar dig för att du sliter ut dig här." Då blir jag faktiskt nerslagen. Så vadå, menar den personen att det jag gör, för att jag fortfarande är på jobb eller vad jag nu gör fast jag är på bristningsgränsen till att vilja lägga mig ner och bara ligga där. Så är där ingen som ser det, ingen som uppskattar vad jag gör. Jag uppskattar mina arbetskollegor, mina vänner, familj, sambo alla som hjälper och ställer upp, peppar och uppmuntrar mig. 

Det kanske inte räddar utsvultna barn i världen eller hjälper mot barn som blir sexuellt utsatta eller män som misshandlar kvinnor eller minskar antalet kvinnor som ljuger för sina vänner eller män som ja, jag vet inte vad som händer med män i jämförelse med det. Men ni fattar min poäng. Jag vet att det jag gör inte förändrar världen. Men det förändrar mig, det gör att jag tar ett steg fram i någon sorts process på någotvis. så varje försök är kanske inte lönlöst ändå ?