Godmorgon!
Jag hoppas att ni har sovit gott, det här jag!
Vaknade dock med täppt näsa och jätte klibbiga ögon. Men det är snart fixat!;)

Jag har stängtmin Fb, bara för ett tag. Jag lägger för mycket till på det och sista två veckorna har jag tänkt " är detta verkligen intressant?". Oftast lägger folk ut "likes"-bilder. Alltså bilder som någon gjort något roligt med eller hur man ska gilla för att visaatt man är emot barn/djur misshandel eller mot svälten i någon världsdel.
Jag bryr mig faktiskt inte, jag gör något i verkligheten. Jag skriver på Fb om det är något projekt som kan hjälpa eller liknande. Men va fasikenska ett likes göra för skillnad?

Om man tror att bara för att man tryckt på en gilla-knapp som är under en text" gilla om du är emot fattigdomen i blablabla" och en bild med en liten undernärd unge å bilden så har man gjort sin goda gärning fördagen. Då tror man fel!

Ja, fattigdom är tråkigt, sorgligt och i många fall hemska. Men en jäkla gilla-knapp gör inte skillnad!

Jag har märkt sedan jag började jobba på högstadiet i en grundskola att det är så mycket som händer efter grundskolan. Det är så mycket som förändras och förväntningarna på en blir helt annorlunda. Framför allt är skillnaden mellan högstasiet och gymnasiet enormt stor nu. Mycket större än när jags kulle bli stor ;)

Jag gick IV efter nian. Jag utvecklades, mognade, insåg en himla massa saker och jag behövde detta året. 

Jag kan för mitt liv inte förklara hur annorlunda allt blev efter grundskolan. Du var helt plötsligt vuxen, men ändå inte. Du var inte vuxen på pappret, men du förväntades agera, ta bleslut och bete dig som vuxen. Fast du i själva verket inte ens vet vad vuxen är. Herre gud, jag är 25, snart 26 och jag vet fortfarande inte om jag egentligen är vuxen. Jag tänker hela tiden vad som kan hända om jag tar detta eller detta beslutet, vad kan konsekvensen bli och har jag tänkt på allting nu. Är det rätt beslut, kommer jag att ångra mig och kan jag kanske göra bättre ifrån mig, har jag fler valmöjligheter ?? 

Ingen berättade för mig att jag skulle jobba med personer som bara var något år äldre än mig, men ändå ha en "status" som var så mycket högre än dom. Jag trodde aaaldrig att jag skulle jobba med små små barn och byta blöja, torka kiss på golvet eller sitta och säga "nej, använd skeden, neej, ät inte grusen, sluta slå varandra, sluta dra henne i håret, Nä men varför stoppar du dockan i munnen för !?" och diverse andra uppmaningar jag säger var dag.Jag fick aldrig veta att jag skulle få panikångest, IBS, vara sambo i fem år med den som jag trodde skulle vara "mitt liv" och sedan fem år senare, en hund, två lägenheter och många bråk inse att den här teorin om att man nog träffar folk för att ta lärdom av dom kan vara mer sann än man tror. 

Jag är helt säker på att dom fem årens bollande av bråk, kärlek, vänskap, saknad, ilska, sorg och beslutsångest är några av de viktigaste åren i mitt liv. Hit in tills får jag kanske säga. 

Jag trodde att jag hade hittat mitt livskärlek. Men nu ytterligare tre år senare inse att kärlek känns inte som då. Kärlek känns som det jag känner nu. Jag har alltid trott att jag viste hur kärlek känns. 

Men jag vet nu hur kärlek känns.

När folk sa till mig att jag kommer träffa många nya killar efter att hjärtat låg och gjorde ont så tänkte jag " är du dum i huvudet?" Men nu förstår jag vad dom menar. Jag vet att man måste göra många misstag, man måste sticka sig på några taggar och man måste gråta några gånger innan man hittar sig själv, lär sig vad självkänsla är och vad man förväntar sig av livet och av andra människor. 

Man tror att man är så stor och vuxen och kunnig när man är 15 år, ja nu förtiden tror man det redan vid 12-13 års åldern. Det konstiga är att alla unga tycks tro att man kan bara valsa igenom gymnasiet och livet. Det som gör mig orolig är att ingen inser vilket arbete som det ligger bakom varje framgång. Vist, en del kan valsa runder på bananskal. Personligen gör det mig arg, för jag hade aldrig varit så stark och målmedveten och framför allt så kunnig inom så många områden om jag inte hade gjort alla mina misstag, gråtit så många gånger, ringt hysterisk till mina föräldrar och legat sömnlös under nätterna, men samtidigt haft så fantastiskt kul och varit med om en enorm utveckling som jag har haft de sista 2-3 åren.

När jag och min föredetta gjorde slut var jag vilsen. Jag var orolig, förstod inte vad jag höll på med och det var måånga nätter där jag låg och sökte på google, diverse olika hemsidor och skrev listor på saker som jag skulle göra. Bara för att idag inse hur jäkla bra jag har blivit, hur fruktansvärt stark och självsäker och med detta även fått en fantastisk självkänsla och självdistans. 

Lärarna glömmer att även om man ska lära sig historia, matte, måla, springa fem varv runt gympasalen och göra muffins och räkna presidenterna, berätta grunderna för var religion osv. Så skulle det behöva finnas en kurs med "vett och etikett", "När du blir vuxen", "En dag kommer inte proven färdig skrivna till dig" och diverse andra "Välkommen till verkligheten"-kurser.. 

Det är inte konstigt att många får panik, deprission och andra åkomor när de börjar gymnasiet.

Vem vill gå och misslyckas hela tiden, jag hade också hoppat av och bli gravid i tidig ålder och sedan jobba röven av mig för att överleva och bli utarbetad och gå in i väggen lagom till 25 års ålder. (generaliserar enormt mycket nu och tar i som fasiken som ni förstår)

Vuxna glömmer att barnen behöver lära sig att det kommer en värld där ute som inte ger alla svar på pappret, som inte låter dem sitta med mobilen på lektionen för att "de har inte orken att ta med en penna till lektionen". Fan, när jag gick i skolan hade jag en penna och ett suddi i min strumpa! ENBART för att alltid ha en penna och ett suddi !

Den unga generationen blir den generation som ska vara mig idag när jag är pensionär och det ska jag säga er. Måtte min generation lyckas bädda väl för oss. För det bäddas fan inte bra för de yngre, eller kanske för bra ?..