Under hela min graviditet fick jag och sambon höra hur förändrat allt skulle vara, att vi inte skulle hinna duscha, städa, äta, sova, bara vara och glömma bort närheten för varandra.

Vi fick höra hur jobbig förlossningen skulle vara, hur jag skulle skrika, svära och bete mig under förlossningen.

Nu blev det att jag inte ammar vilket gör de hela mycket lättare just att han också kan mata henne om jag vill ta en lång dusch, sova ut eller helt enkelt om han bara vill sitta med sin dotter och vara pappa<3

Kärleken, styrkan och stabiliteten mellan oss är på en ny nivå, vist det sexuella är givetvis inte aktuellt. Men de gör att kramar, pussar, ställa sig och hångla som tonåringar i hallen och retas med varandra blir så mycket mysigare och uppskattat.

Förlossningen var jobbig, den var kämpig, de gjorde ont, de var häftigt och jag är skit stolt över mig och sambon, jag är imponerad över vad min kropp klarade av och jag är enormt stolt över detta lilla liv som kom till världen genom oss. <3

Men ingen berätta om tiden efter förlossningen. De var som om tiden efter förlossningen inte fanns. Som att när barnet väl var ute, då lixom slutade folk analysera. Då handla de istället om barnet, om barnet åt, hur långt de var, går de upp i vikt, sover hon mycket eller lite, sover hon i sängen eller hos oss osv.

Min kropp var inte längre ett ämne, istället var de frågor och kommentarer om antingen Lillan eller om kvalitén på våra föräldraegenskaper, gärna från människor som inte är i närheten av ett barn, om de ens vill ha barn. Istället visar de tydligt hur obekväma dom är med barn just för att " friheten" berövas.

Det är okej såklart, Alla är olika. Men för mig är de en konstig situation. Jag ifrågasätter inte folk så på de viset, därför att jag anser mig inte ha rätt till de. Jag behöver inte hålla med om valen och de kan jag säga och ta en diskussion om varför också. Men en del verkar tro att dom är väldigt insatta i vårt liv. Människor som inte ens träffar oss längre.
Konstigt hur folk tänker.

Man glömde berätta för mig hur jävligt de kunde vara med eftervärkar, man missa tipset om att du kanske kommer sitta och titta på detta lilla liv och bli så överväldigad av känslor att du helt enkelt börjar gråta, att även om du vet att det är hormoner så känns de verkligt. Dina känslor är extrema.

Du kan kanske inte sitta ordentligt, du kan antagligen inte göra nummer två, de gör ont i några dagar framför allt om du är sydd, om du som jag är uppe och går mycket och fixa r och donar då kan de efter ett tag kännas som om de hänger tyngder i underlivet. Mycket obehagligt.

Du måste komma ihåg att göra knipövningar, även om de gör ont i början. För du kommer kissa på dig, du kommer inte vilja känna dig slapp.

Sist men inte minst.
Från den sekunden du sitter där klockan fyra på morgonen, trött så ögonen går i kors och tittar på de lilla knytet som gnäller, skriker, gnyr, ligger och bara tittar på dig och slutligen börjar slumra till så är du så mycket mer utsatt.
Så är du så mycket mer sårbar än tidigare.

Så är du förlorad.
Så känner du kärlek på en helt ny nivå och du kan inte och kommer aldrig kunna förklara den känslan.
Den måste upplevas för att förstå.