Bella ligger och halv snarkar och jag har nyss ätit frukost. Tänkte sova en-två timmar till. De känns fel att lägga sig och somna om när sambon dragit iväg till jobb och man vet att de tog emot att ge sig iväg idag. För båda, han tycker att det är lika tråkigt att ge sig iväg som jag. Men verkligheten och vardagen måste komma tillbaka någon gång, nu har vi nästa vecka tillsammans då han har semester som var planerat innan hon ens var född.

Så de blir en mjukstart för oss med tre dagar denna veckan bara. Skönt:)
Efter de så kommer vi ha vardagen här.

I natt som lilla loppan i 5,5 timme i sträck !
Lyckan när jag vaknade av sambons klocka och kunde mjukstarta med att ligga kvar och mysa till lillan vaknade 30 minuter senare. Så härligt, hoppas att de fortsätter så!:)

Det märks på pluttan att hon är medveten om att N inte är hemma, igår va hon ängslig hela dagen och när N kom hem så somna hon i hans famn typ direkt och sen sov hon i babynestet i nära 5 timmar. På dagarna sover hon max 3 timmar i taget. Men hon hade inte kommit till ro på dagen..

Men men, vila lite till sen får jag nog göra något vettigt av dagen:)
Puss!

Idag var dagen jag varit lite obekväm inför.
Sambon skulle tillbaka till vardagen, han skulle tillbaka till plugget efter sina tio dagar. De har jag grämt mig för i några dagar.

Inte för att jag skulle vara ensam med liten, utan att vara ifrån honom. Jag har alltid haft svårt för att vara ifrån människor som står mig nära och som jag bryr mig mycket om.

Lite seperationsångest kan man väl kalla de, konstigt egentligen för jag har aldrig behövt välja mellan föräldrar, dom har alltid bott under samma tak och gör fortfarande. Vi har alltid varit en sammansvetsad familj trots vi som alla andra familjer haft olika åsikter osv. När de gäller står vi pall för varandra och dess respektive.

Men jag vet att mina föräldrar har berättat att jag har haft svårt att välja om jag skulle följa med pappa eller bli hemma med mamma eller tvärt om. De kunde gå så långt att jag fick gråtattacker och kunde inte bestämma mig.

Om det är därför som jag har svårt att vara ifrån min tryghet som idag är min sambo i första hand, vet jag inte. Men det händer ibland att jag får " ta mig i kragen" och gå iväg på möten osv trots att de tar emot.

Iaf, idag var första dagen som vi skulle klara oss själv. De gick alldeles utmärkt, vi slappade hela förmiddagen och sen hämtade vi sambon, körde och gjorde två små ärende och sen lämna vi av honom och körde vidare till min mamma och syster där en vän till mamma/oss även var.

Blev bärpaj och vaniljsås till fikan, sååå gott!

Vägde även mig, nu har jag tappat 12 kilo sen jag födde lillan och jag gick upp 10 kilo under graviditeten. I slutet gick jag upp 3-4 kilo bara vatten. Galet vad kroppen kan åstadkomma!

När vi kom hem hade sambon dammsugat, diskat och plockat och till och med gjort chokladpudding och vispat grädde till som vi kunde ha nu till filmen:)

Nu har Bella fått mat och vi ska vänta ut hennes hicka och sen sova:)
Natti natti!

Jag har alltid irriterat mig på folk som ställer sig på familjeparkeringen och inte har barn med sig. Än mer uppmärksam blir man på de nu när man har egna.

Jag har redan innan, så långt ner som i tonåren kommenterat och stört folk som kommit ut från bilen utan ett barn. Jag hatar sånt beteende. De stör mig nå fruktansvärt när en gammal tant kommer ut från bilen eller två friska unga personer.
Varför kan inte ni gå de få extra meterna!?!

Parkeringarna finns för att familjer ska kunna lasta ut bilstol, för att där ska vara utrymme att jag ta ut barnen utan att skada andras bilar osv. Jag fattar att ni idioter som ställer er där inte bryr er så mycket om att de är större rutor, ni vill komma närmre in-/utgången för att ni på något vis har mer bråttom och är viktigare än andra tydligen..

Sen vi fick vår dotter har vi handlat på Ica fyra gånger, EN gång har vi kunnat utnyttja familjeparkeringen. Vi har vid samtliga gånger sett minst fyra av bilarna köra iväg utan barn i bilen. Gärna med en äldre dam vid ratten där de hade regnat in i näsan om de hade börjat regna.. skäms ni inte?

Ställer ni er på parkeringen för handikappade med?!

Jag har god lust att dra min bilnyckel längst hela sidan på biljävlen!

Alla ni nyblivna föräldrar kan nog förstå när jag säger att de var en direkt kärlek till detta lilla knytet.

Det är en konstig känsla men samtidigt så självklar. Jag kunde inte riktigt känna under de första få minuterna. Att det fanns ett band till henne var de inget tvivel om och bandet mellan henne och hennes pappa syntes direkt. Jag och sambon är tighta, otroligt tighta och vi kommer vara noga med att hon känner av de och själv blir en del av de bandet och styrkan vi skapat genom att göra oss så tighta som vi idag är. Det är viktigt för oss och det kommer göra henne till en stark individ.

Jag har velat med mycket i mitt liv, jag har gjort saker som jag ångrat, jag har sagt att jag ska göra ensam och sen ändrat mig när jag inser att de är nog inte så smart när allt kommer omkring. Jag har haft många idéer och planer men de har ändrats under årens gång. Antagligen som de gör för alla.

Men jag har sedan tidig ålder alltid vetat att jag ska ha egna barn. Det har aldrig funnits ett tvivel om de och det har alltid varit en självklarhet. Vist, de kunde bli så att jag inte kunde kanske. Men jag är för adoption och så, så på något vis hade jag skaffat barn.

När jag träffa min sambo viste inte jag vart de skulle bära.Vi är väldigt olika, Vi hittade en styrka och harmoni mellan och hos varandra nästan direkt. Men att det knappt två år senare skulle ligga en liten bebis som var vår mellan oss i sängen de hade jag inte räknat med den där sommarnatten vi dansade till svenska akademin i teaterparken. <3


Nej, livet har förändrats otroligt mycket och snabbt på kort tid. Men till de bättre, att jag nu hittat rätt är så uppenbart. Jag känner mig både starkare, nöjdare och mer tillfreds än någonsin. Även om de är kämpigt ibland, Alla har vi upp och nedgångar. Men nedgångarna känns inte lika väsentliga längre. Jag kunde inte brytt mig mindre om allt annat som inte rör mig och min familj och de låter hemskt kanske, men det är en skön känsla.

Att känna att jag kan och får vara lite ego, även om jag bryr mig om mina nära och kära och hjälper så gott de går givetvis. Men i den mån som vår familj tillåter de.

Att hitta rätt, de känns i kroppen. :)

Jag har alltid fått höra att man inte ska prata med främlingar, inte följa med någon som jag inte känner även om dom säger att dom känner mina föräldrar. Om någon försöker prata med mig ska jag gå raka vägen till mamma och pappa eller någon " offentlig" person. Så som någon i en butik eller liknande och berätta vad som händer. Kan jag inte de ska jag skrika i högan sky även om personen bara försöker prata med mig. De var endast i såna situationer som mina föräldrar manade på min drama Queen sida.

När jag blev äldre fick jag lära mig att ha käften med mig, fortfarande uppmanad att väsnas till max om någon närmar sig.

När en blottare rörde sig runt vår skola och jag frågade mamma vad jag skulle göra om han " visa" sig för mig och mamma utbrister " Då säger du att de va en liten en och sen går du och ger han sig inte vet du vad som gäller. Du gör det du är bäst på, skriker!"
Då var jag inte äldre än tio men hade redan sen tvåan haft egen nyckel och cyklar hem själv. Jag var givetvis inte ensam ofta eller länge. De handlade om 30 -45 minuter. Men ändå.

Jag utsattes aldrig för de, faktum är att jag har kommit undan allt sånt obehagligt under mina yngre år. Kanske för att jag var så förberedd och mina föräldrar var så noga med att ge mig verktyg..

Jag Delade en artikel om en tjej som blivit everrumplad av en man, hon hade svårt bälte i karate och kunde försvara sig.

Jag kommenterade delningen med att det är en av anledningarna till att jag vill och kommer uppmana vår tös till att träna nån försvarssport.

Att man inte ska behöva göra det och att tjejer inte borde behöva tänka så eller föräldrarna med döttrar inte ska behöva tänka så är sant. Men tyvärr är det verkligheten. Tyvärr är det så att samhället, rättsväsendet och medmänniskor gör de till ett måste nästan.

Tyvärr kommer de knappast bli bättre så länge utvecklingen fortsätter som den gör. Sverige har blivit ett paradis för kriminella av alla slag och vi invånare, hederliga invånare får göra så gott vi kan för att försvara oss. Tyvärr.

Så, att utöva någon form av försvarssport i framtiden är en del av att förbereda vår dotter för livet.

Sorgligt eller hur.

De här med brösten, dom är jämt ett ämne på ett eller annat vis.
Bröst är Nice, de är sexuellt, kvinnligt, vackert. Men i samma stund som man blir gravid så ser man inte de längre, man uppfattar inte brösten som en del av de attraktiva längre. Inte jag iaf, trots att de växte och blev än mer fylliga så sluta jag se dom som en del av de sexuella och jag är en av få ( om man utgår från debatterna) som anser att bröst är sexigt.

Men är dock en sann förespråkare av amning offentligt. Man behöver inte fläka ut sig var som helst. Men är barnet hungrigt så är de det helt enkelt. Då ska barnet få mat.

Jag blir mordisk när jag läser om svin som gått stolt och visat sitt stånd inför en mor som fridfullt och så naturligt de bara kan bli sitter och matar sitt barn eller när män känner sig provocerade av kvinnor som ammar offentligt.

VAD exakt blir ni provocerade av??

Det säger mer om dig än om kvinnan som ammar sitt barn, som använder sin kropp så naturligt de bara går. Så om du som man blir provocerad av att en kvinna ammar så tycker jag uppriktigt synd om dig.
Dessutom gör du ett val, du väljer att sitta och stirra på kvinnan, du väljer att börja fantisera och jag är dessutom helt säker på att en del jobbar upp ett stånd bara precis för att göra kvinnan obekväm och illa till mods. Använda nått sorts " makt-kort" genom denna handling.

Jag har aldrig hamnat i den situationen, där emot har jag legat och solat och upptäckt en äldre man sitta med råstånd och stirra på mig och när han insåg att jag såg honom verka han bli än mer till sig ända till jag utbrister " de va inte mycket att komma med!" Han plocka ihop sitt illa kvickt och gick iväg..den la sig ganska så snabbt.

Jag är vass, har käften med mig och är rapp i de med. På gott och ont. Jag tar sällan åt mig och jag tycker oftast mer synd om nötet som tror sig göra mig illa till mods av olika anledningar. Men jag kunde inte bry mig mindre, som jag sa innan. De säger mer om den personen än om mig.

Tyvärr har jag inte lika tjock skinn på näsan i alla lägen.

Sedan inlägget om amning har jag fått meddelande både på fb och i kommentarsfält här och på fb där jag ofta länkar min blogg.

Många pratar om oron för att vara en sämre mamma för att de inte kan amma.
Men det är just det ni måste påminna er om och som min fantastiska sambo har påmint mig om. Man kan, KAN inte amma.
En del väljer att inte amma och det är okej, helt okej. De finns alltid en anledning till varför man gör ett val. De är ingen annan som behöver yttra sig om valet.

Men för mig och många andra är det inte ett val. Det är faktiskt så att jag vill amma, de var de jag var bombis på att jag skulle göra. Jag och sambon tänkte alltid på de positiva. Allt med graviditeten och kommande försökte vi se de positiva och hålla oss positiva inför allt som komma skall. Vi viste att de kunde komma komplikationer vid förlossningen, efter åt och under graviditeten med.

Men aldrig hade jag en tanke på att amningen inte skulle funka, tanken hade aldrig slagit mig.

Att inse sina gränser har jag alltid fått lära mig är en styrka.

Jag insåg tidigare att de var något fel, men slog bort tanken. Man har instinkter och jag tyckte inte att de var denna tösen som jag fick upp på magen, som hade varit i min mage.

Men de var inte från sambon sa att hon kanske inte blev mätt som jag började bearbeta de och även börja sörja de. För så är de, om man verkligen vill amma så går man också in i en sorts sorgperiod när eller om man inser att man inte kan, Inte lång men dock.
Även om du inser att det är bäst för barnet så är de tufft för en mamma som på något vis tappar ansiktet när hon inte kan vara den " ultimata" mamman. För även om vi inte kan hjälpa de och även om man inte blir sämre mamma bara för att din kropp inte sammarbetar så känner man sig skyldig.
Framförallt när det är omtalat och många barnmorskor osv talar för amning. De förstår väl jag de att bröstmjölk är bra, den är ju där av en anledning. Men ersättning har samma förutsättningar, annars hade de inte funnits och så många hade inte använt de och de hade varit skillnad på barnen.

Samhället behöver lära sig att tänka utanför boxen, att lyssna på mördar och fadrar. Föräldrarna känner sitt barn, sluta säg " ni håller på att lära känna ert barn" .. alltså vist man känner inte barnet felfritt, men man har ju instinkter.

Så följ instinkterna, lyssna på er magkänsla, stå på er och gör dig själv och även dig och din partner starka. Prata mycket och bestäm er hur ni vill ha de, vad ni tror och tycker funkar. Ingen känner ditt barn som ni gör.