Jag är trött på gullandet och tjatet om att vi ska bry oss om alla andra, släppa in fler och fler i ett land som inte har resurser att hjälpa våra egna och de flyktingar som redan är här. Vi överbefolkar ett relativt litet land, som en gång var ett säkert, vackert och omsorgsfullt land. Där man inte tänkte på hur man skulle försvara sig på vägen hem eller om man kommer vittna ännu en skottlossning, våldtäkt eller misshandel.
Där man NU måste tänka ett par extra gånger innan man ger sig in och hjälper en utsatt för att de kan bli du själv som blir måltavlan ist eller anser rättsväsnet att du ska straffas för att du försvara med våld.
Självförsvar är inte något man kan räkna med att man får rätt att använda. Inte ens väktare och liknande som dagligen blir utsatta.

Jag hör och läser dagligen om sjuka som inte får hjälp, barn som är hemlösa och skickas mellan olika ställen och i en del fall hamnar i gråzonen i systemet och faktiskt blir helt hemlösa. va! Tänka sig att även svenska / svenskfödda barn och ungdomar kan ha de tufft va?!?

Jag hör äldre som beklagar sig om att de knappt har råd att bo och äta, och dom som bor på ålderdomshem får inte mat så de blir mätta och de är för få i arbetskraft så de kommer aldrig se dagsljuset igen efter att de kommer in i hemmet. Tragiskt!
Vi har tusentals ungdomar och unga vuxna som inte får visa sin talang och kunskap i företag för att företagen har inte råd och möjlighet till att lära upp och istället hamnar dom i nån grupp på arbetsförmedlingen där dom ska lära sig söka jobb. Tror ni att dom är helt inkompetenta!? Det är förnedrande!

Jag får höra att jag är rasist, självisk, borde tänka annorlunda för att jag är nu mamma och frågor som " hade du inte velat få hjälp om du kom rädd från ett krig!?"

Och här är mitt svar..
Jo, de hade jag. Jag hade förmodligen på de ödmjukaste, tacksammaste mest kärleksfulla vis visat min tacksamhet och gjort allt för att göra rätt för mig och lärt mina barn att man tar seden dit man kommer. Jag hade inte betet mig som en bunte otacksamma, våldsamma, elaka och tusen gånger mer fördomsfulla ungar.
Jag hade tagit emot de som gavs med öppna armar och varit evigt tacksam för tak över huvud, en säng att dela med mina barn och man om vi så skulle få ligga med barnen på oss och dessutom få kläder, mat och hygienartiklar hade varit himmelskt jämfört med de vi kom från. Jag hade skämts ögonen ur mig om mina barn eller man hade haft mage att klaga och läxat upp den jäklen som våga klaga!

Jag hade betet mig som den hjälplösa, sårade, skräckslagna individ jag var och tacksamt och respektfullt tagit emot all hjälp jag erbjöds och inte ifrågasatt de som tog emot mig och mina landsmän..

De kvittar vad folk säger, man hjälper sina egna i första hand, att skicka kläder, pengar, hyggienartiklar osv kan man göra och de hjälper till vis del. Men vi kan inte ge bort de vi byggt upp till oss och våra barn, barnbarn.

Jag är bara 27 år och är redan rädd för att bli gammal, inte för att jag har åldersnoja utan för att framtiden ser inte ljus ut!

Och värst av allt detta är att vi redan har förlorat.