Idag är det exakt ett år sedan jag plussade.

Ett år sedan jag hade mått konstigt i några dagar och fick nån impuls att ta ett test. Jag hade varit ledsen för att de " aldrig ville plussa" och jag blev så arg på mig att jag åter igen tog test utan att vänta in mensdagen.

Men de var ett plus, tänka sig att ett litet sträck på några få millimeter kan vara så viktigt och förändra hela ens liv!
Att något som knappt går att se med microskop och betyda så mycket att du inte förstår hur du kunnat leva utan henne.

Jag rusade ut med skum i håret och tvål på kroppen med en handduk runt mig till Niklas och berätta. Jag kunde inte ta på känslan, ta in de. Så jag promenera in i duschen igen och efter bara nån minut kom sambon efter. Ett känslomässigt kramkalas och för min del lyckotårar och sedan började en väntan, rädsla, lycka, förväntan.