Att ha " höstdepression" och en bebis är en utmanande situation. Jag har haft de sen tonåren, men blivit värre med åren, samtidigt har jag blivit duktig på att " bortse från de" och intalat mig att de är tillfälligt. Jag insåg inte att de va de jag hade från jag va i 24-25 års åldern och funderade på de.

Var höst blir jag jätte trött, får ofta huvudvärk, ont i kroppen överlag, lätt stött och nere. Gråtfärdig och dessutom blir jag väldigt asocial.
När jag insåg själv att de kom vid samma tid varje år så satt jag mig en kväll och googlade på symtomerna. En hel del artiklar om " höst/vinterdeprission kom upp.

Sån lättnad!
Att även om de inte finns något direkt botemedel så var det fantastiskt skönt att få ett namn, att de inte bara var jag.

Jag började gå och sola en gång i veckan, 10-20 minuter åt gången. De va så skönt och även om de inte var direkt d-vitaminer ( som jag började äta med) så gav de ändå nån sorts psykisk effekt, plus att jag fick en fräsch bränna som gjorde att man kände sig piggare och glad.

Drack mycket vatten och började träna ordentligt igen samt gå ut så fort de kom sol och en liten stund i övrigt för friskluft. Dessa fyra ( fem med tabletterna) egentligen väldigt enkla sakerna gjorde skillnad. Vi får se om jag får börja köra de igen, för de känns redan tungt och de går inte att gå i ide med en liten i familjen.

Så ni som känner er lite hängiga. Googla, de finns massor med information plus att du kanske inte ens vet varför du är deppig.

Kram!