Jag klär av henne dagens kläder, en köttfärsfläck, lite torr lera från dagis som jag inte sett, de låter värre än de är.
Tar av henne blöjan och hon börjar fnissa, hon vet.

-" åh! Nakenumpan!! Rumpan jag och kitlar henne på magen till hon svänger runt på magen kör rumpan i vädret och reser sig upp och hysteriskt skrattande rusar ut i hallen. "dadda dadda!!!" och skrattar högt.

-" tar mamma umpan!!?" hör jag N ropa och kommer rusande mot henne och fångar upp henne. Jag rusar ut och möter dom N gör en helvändning och springer med en skrattande flicka i famnen och ropar " naj naj naj,akta rumpan!!!" och jag kommer fatt dom och kittlar hennes härliga mjuka mage. Efter bus går N ner och gör välling och jag och bella letar fram pyjamas, borstar tänder och tar på blöja.

Vi pussar henne och hon fnissar när jag lägger ner henne och mitt hår kittlar hennes ansikte lätt. Hon får vällingen,nappen i andra handen och snutten på magen med ettikettlappens hörn vid hakan så hon lätt får tag i den. Startar nalle puh som spelar vagvisor. Jag säger go natt, att jag älskar henne och att vi är utanför.

Hon fortsätter dricka sin välling, jag låter dörren stå på glänt och en liten lampa i rummet mitt emot lyser lätt också går jag ner.

Några minuter senare hör vi flaskan slå i sängen, hon är tyst.. Sen hör hon nog oss, hon börjar gny, små gnälla och vi ropar att vi hör henne. Hon gnäller lite till, men tystnar snart. Någon av oss går upp för att ta flaskan och titta till henne. Hon sover djupt. Utslagen. Mätt, varm, trygg och bekymmerlös.


Att natta sitt barn kan vara de finaste som finns, mysigt, roligt och har trygghet och ro på samma gång. Men ibland är de inte så. Men de är kvällar som dessa som gör att de jobbiga glöms bort snabbt.

Paus i plugget.

Jag satt i nån alternativ värld och drack mitt morgonkaffe, titta på matteboken, funderade på dagisbyte. Efter att ha varit hemma i tre veckor sprang hon in på sin avdelning, hjälpte mig att riva av sig sina ytterkläder och skrattandes stampa in till barn och fröknar. Rusa tillbaka in i famnen på mig och krama om mig medan hon med ett stort leende tittar på sin favoritfröken, som en gång i tiden var min favoritfröken.

N har rätt, är det värt att riva upp henne från detta?
Folk tycks tro att barn är helt bortom intelligens så tidigt i åldern,jag förstår hur dom tänker, men jag håller inte med och N menar att Bella är fullt medveten om var och vad som är hennes dagis. -Förskola..

Tänk så många val vi gör var dag åt våra barn,från första sekunder de föds så har vi redan gjort valet på blöjor, om de ska vara latex eller silikon nappar, kläder, salvor, vått servetter eller inte, vilka isf, om inte amning funkar, vilken flaska, vilken ersättning, napp, inte napp, sen ska de bestämmas välling, mat, hemmagjord eller ej, dagis, var, vilka saker prioriterar vi och var vill vi helst ha barnet osv. Det är så många val som ska göras hela hela tiden.

Och jag tror att alla föräldrar som älskar och värnar om sina barn de gör allt för att barnets välmående ska vara på högsta nivå.

Ju äldre bella blir, ju fler val har vi att göra och desstu fler beslut måste vi ta. Vi försöker alltid låta bella vara delaktig i en del val. Hon är inte så gammal. Men att få vara stolt över att ha målat sina naglar i en färg som hon själv har valt, de får hon göra.
Välja kläder, skor, dricka, frukost osv.
Men att fråga vilket dagis hon vill gå på eller om hon vill byta dagis de går inte. Vist kan vi förklara och berätta. Men de gör ju inte hennes känsla bättre.. Och säga vad man vill om andra barn, men vår dotter. Hon har koll,hon säger inye mycket, men hon vet.

Hur känner ni?

Go morgon!

Jag är så trött, så otroligt trött.
Kl åtta ska jag ringa ett samtal så bella ska va på dagis nio istället för halv nio. Hon sover inu, de är konstigt. När hon har sovmorgon hur länge hon vill då vaknar hon skrikandes nångång mellan kl 07.00-07.30 När hon ska till dagis då sover hon och är omöjlig att väcka.

Jag hade mer än gärna legat kvar i sängen länge idag. Men jag måste till skolan. Jag har prov och jag vet att jag kommer kugga så hårt. Men de måste göras. Jag har pluggat, jag har gjort allt som jag kan göra. Nu vill jag bara få de överstökat.

Även om de gör riktigt ont, för utan godkänt i kursen så kommer jag inte heller in på högskoleutbildningen som jag vill in på. Desperat mycket. Men sånt är livet.

Iaf, idag återgår vi till vardagen på riktigt, dessa veckorna har varit långa, mysiga men långa, jag gillar rutiner och struktur. På lov och ledigheter är de svårt att inte ligga och slappa i sängen länge och somna om flera gånger. Dock är de sällan jag får göra de nu mera men ni fattar..

Men jag får väl gå upp och klä mig och börja väcka lillan. Köra i god tid med, så hoppas att de inte är världens längsta telefonkö direkt.. Vi ses sen!