Jag arbetar cirka 60% som de är nu. Jag har jobbat både deltid och heltid ibland mer än heltid. Jag funkar så att om jag inte tycker att mitt jobb är ku, tilltalar mig eller intresserar mig då vet jag direkt att jag inte kommer göra ett bra jobb.
Gör jag inte ett bra jobb heller. Jag arbetar inte för bara pengar, givetvis så är de en kraftig faktor. Men om jag ska vara ärlig så är jag hellre lycklig och gör ett bra jobb där jag är. Jag vet att de kan låta konstigt. Men vid 28 års ålder var tredje gången som en läkare ville sjukskriva mig för utbrändhet och stress, första gången var jag bara 20 år och sist var för bara 3-4 månader sedan.

Jag har aldrig låtit mig sjukskrivas.

För dels har jag lyckatslöa de med chefen själv och dels har jag sett hur försäkringskassan sakta krossat min egen mamma och många fler i min närhet. Jag är L I V R Ä D D för att hamna hos försäkringskassan, en känsla som jag delar med många i min ålder.

Är det meningen?

Att jag, snart 30 år gammal ska känna rädsla för det som ska ge känsla av stöd, säkerhet och en utsträckt hand i de tider som en behöver få bara vara?

"Ingen ålder" tänker ni.
Nej, exakt! Det är ingen ålder!

Jag träffar yngre och yngre människor som sjukskrivs för just stressrelaterad ångest eller utbrändhet. Hur är det ens möjligt??

Jo, såhär är det.
Man vill korta A R B E T S D A G E N.
Men många barn och ungdomar spenderar långt fler timmar än vi spenderar på jobb.

På en förskola finns det många barn, i tidig ålder som lämnas 6-6.30 och hämtas 17-17.30 Detta betyder att föräldern troligtvis jobbar 7-16 eller 8-17. Vi tycker att det är länge hemifrån, länge att fokusera, länge att hålla igång. Barnet spenderar cirka 9-10 timmar hemifrån, från sina föräldrar och familj,hemmiljö och sin space och egen tid. Tro inte att det finns tid till de på förskolan.
Ändå är det ingen som pratar om det.
V A R F Ö R ?

Sedan våra barn och ungdomar i grundskolan eller för alldel gymnasiet.

7-8 till 14-17,samma sak här.
Fast här erbjuds ingen vila. Här är det exakt samma premisser som du har. Du ska prestera, koncentrera och fokusera under 6-8 timmar och ibland mer. Sedan är de en enorm press och status att dessutom ha barnen akti erade med någon sport efter skolan. Gärna så de får bli en torr energifattig macka i bilen från skolan till träningen. Någonstans i detta ska läxor, kompisar så kallade "playdejts" or d nas, instagram ska pryddas med "min skatt fixar innebandymatch medan lillbrossan läser läxan med mamma" också en bild med snygga naglar runt en kaffe från Esspressohouse och matchen i bakgrunden. De låter som ett drömliv...

Jag blir stressad av bara tanken.
Det pratas oftare och oftare om barn i
t i d i g ålder är utmattade och stressade.

Känns detta verkligen okej?

Att våra B A R N är utbrända och stress-skadade före de ens har börjat sitt vuxenliv?

Är de kanske läge att ta en funderare på att dra ner timmarna på jobbet för en högre lön och 1-2 extra anställda och tänka på våra barn istället för oss???

Lägg prestatonångesren åt sidan,
Fota när fötterna är på bordet, framför en film, med barnet lutande i ditt knä medan du kliar rygg och dricker ditt kaffe och sedan faktiskt Ä R på hans eller hennes match den där söndagmorgonen och låter syskonet lära sig heja och shoa på sitt syskon och bara vara istället!?

Eller bara lägg telefonen och njut av stunden.

Eller är det bara jag?