Trots att jag vet att de värsta är förbi så ser jag henne krampar eller att jag inte får liv i henne när jag drömmer. Fast jag vet att hon har inte tagit någon stor skada, men ska ändå vara uppmärksamma de närmsta dagarna så sitter jag upp i sängen vid minsta ljud. 

Min kropp ömmar av hur mycket jag har spänt mig de sista dygnen, ögonen kliar och är röda för att jag knappt sovit. Hon har legat på mig nästan hela natten, gjort mardrömsstart skrik, gråtit till, vänt och vridit sig, bara när hon ligger med sitt lilla huvud på min bröstkorg halvt sittande verkar hon vara till någon sorts ro. 

De ömmar i ryggen efter att ha legat likadamt i nära två timmar, men jag vill inte väcka henne, just nu spelar de ingen roll. Just nu har jag gärna ont för hennes skull. 

N har sovit nästan lika orolig sen besöket på akuten, han gnyr, rycker till, gör oroliga ljud och har vid tre tillfällen ropat hennes namn rakt ut. De skär i mig, hon mår ju bättre nu, bortsett från trötthet, oro, halv matvägran och feber så är hon okej nu, ändå kan vi inte sluta tänka på alla "om" och känna att vi borde vetat.  

Vi vet att de kunde gått så mycket värre, men de är ju bra, de är okej. Nu återhämtar vi oss. 

Idag jobbar jag hemifrån så mycket jag kan och bella fortsätter i lugna spåret. Ibland får man släppa på tömmarna och ta de viktigaste först och bella är viktigast hur mycket jag än tycker om mitt jobb och hur kul de än är på dagis.