Niklas har jobbat natt så han sover, Bella som vanligtvis är på förskolan om förmiddagarna är hemma med feber och rinnsnuva. Jag älskar vår flicka men just nu med 2 veckor till BF är de tufft att håll igång energin för henne. Hon är fylld av energi, pratar, sjunger, pusslar och vill träa sina kompisar samtidit som hon frågar om lillebror kommer nu, flera gånger om dagen. Jag längtar att få tillbaka min kropp, nå till mina fötter, inte ha svullna ömma fötter och händer, inte vara obotligt trött, sova på nätterna ..sova på MAGE! Men mest av allt längtar vi alla 3 efter att få träffa familjens sisa pusselbit, att få fortsätta livet, inte bara stampa på sama ruta i väntan. De känns som att vi har gjrt de denna graviditeten. Jag har haft svårt att njuta då de ångt in i andra trimestern mest handla om rädsla att förlora honom och lagom till vecka 21 börja de handla om att hålla kvar honom inne i magen. Så då blev de sjukskrivning. Kommande 9 veckorna efter det handla de om att få FK att förstå att Jag inte kunde jobba pga bland annat prematura förvärkar. I vecka 28 tror jag att det var kom diabetesdiagnosen, graviditets diabetes. Börja sticka mig i fingrarna 7 gånger om dagen, kost var allt som diskuterades vilket dom tyckte att jag redan hade koll på och alla blodsockertester var gröna och fina men stickas ska de göra in i de sista. 

De har varit en smärtsam graviditet, men mysig och fin ändå. Nu är de 14 dagar kvar till BF imorgon och samtidigt som jag känner mig så redo för detta lilla livet så är jag vettskrämd. 

Kommer de bli 1-2 år avvakna gråtande nätter igen? 

Kommer jag att få endom dubbelt upp?

Kommer utmattningen slå till igen? 

Allt de där är vi redo för nu, vi vet vilka fel i gjorde sist och vi är starkare nu. Men.

Är min kropp stark nog för ännu en förlossning? 

Kommer de att bli en sån förlossning igen??

Vi har förberett oss inför allt som kan komma att hända känns de som, ändå känns de som att vi är lika nya på de som sist. De är egentligen själva förlossningen som skrämmer mig, när han väl är ute så löser allt sig. 

Men en liten stund av tystnad då och då, som nu när tankarna är så delade. De behövs. För nu är han snart här och ingenting blir som förr. <3