Sitter med en kopp te i ena handen och Tv:n på så låg volym att det nästan är ohörbart.
Hunden ligger vid mina fötter, sambons tunga andetag hörs från sovrummet och i mellan åt hörs ett mummel följt av smaskande från dotterns rum.

De är lugnt och fridfullt, just här i vår lilla trea är vi alla fyra säkra. Varma, skyddade och vi har en kärleksfull familj, hårt skyddad dotter men jag vet att jag måste gå ut om nån timme och gå kvällsrundan med vår hund. Jag går gärna med honom, men jag gillar inte att behöva göra de nu, på kvällen, ensam, jag gillar inte att gå ensam nån gång. Men de känns säkrare när hunden är med. Han har flera gånger visat att han är pålitlig och jag skulle göra mitt allt för att skydda oss båda om något skulle hända.

Det är konstigt hur mycket som hänt i denna fina staden som förut var en stad som jag var orädd för, jag var mörkrädd, är väl i nu och jag blev glad var gång jag såg att de fanns någon i närheten. Nu är jag mest nöjd om där inte är nån alls.

Det har gått så långt för mig att jag föra veckan tvivlade på om jag faktiskt vågade gå ensam med vagnen utan hunden ner till stan och lämna papper mitt på dagen. Jag känner hur jag får adrenalinpåslag var gång någon går mot mig och framför allt om de är någon av motsatt kön och utländsk. Jag vill inte känna så och jag vet att det är fel att dra alla över en kam. Men min kropp har låst sig i något sort försvarsläge.

De blev mest tydligt i torsdags när jag skulle till optikern vid nio på morgonen. Istället för promenad ner medan sambo och dotter blev hemma så blev de ist bilen ner. De va fortfarande lite mörkt och jag va tidig. Jag gick till andra sidan gatan för att hämta en metro och mötte på vägen dit tre killar i min ålder kanske något år yngre, dom titta på mig men sa inget. Jag gick i försvar direkt och byte sida på väg tillbaka, jag såg att dom hade stannat och titta på mig och sa något till varandra och började gå mot mig. Jag la ena handen i fickan, satt nycklarna mellan fingrarna, adrenalinet pumpa till tusen och i mitt huvud tänkte jag " ett finger, lägg ett finger på mig så jävlar i de ska ni dö" de tre killarna kom närmre och en av dom sa till slut ursäkta på dålig Svenska, mm mumla jag sammanbiten.

" var ligger detta" säger den andra killen på svensk-engelska med brytning men fullt förståeltigt och visar mobilskärmen mot mig.

Min första tanke va att inte en chans att jag tänker titta ner. Men de två andra som inte höll i telefonen tog ett steg bak och log och killen med mobilen säger osäkert " Capio?"

Jag slår en blick ner och ser att dom visar en sida från Eniro där Capio city klinik står. Dom vill bara veta var det ligger. Jag pekar i rätt riktning och säger rundellen där borta. En av grabbarna lyser upp och säger " Albins!?" Ja! säger jag och han skrattar och puttar på sin kompis och säger något som jag inte förstår och kompisen ler och säger " han har sagt de flera gånger men jag trodde de låg vid gina" på halv kass Svenska.

Så svarar jag " de gjorde det för några månader sedan" och nu har jag börjat släppa nycklarna i fickan. Dom tackar för hjälpen och går iväg. När jag tar upp handen inser jag att jag blöder i handel efter att ha tryckt så hårt med nycklarna.

När jag börjar gå mot optikern känner jag har jag börjar skaka, adrenalinet släpper, så dum jag känner mig. Dom ville fråga om vägen. Men hur skulle jag veta det? Dom viste inte att jag va redo att trycka min nyckel i deras ögon så fort de närma sig mig, dom ville bara komma till läkaren i tid.

Detta fick mig att inse hur hårt påverkad jag är av allt som händer just nu. Hade jag haft vagnen med mig hade jag förmodligen blivit aggressiv innan dom hann prata med mig.
Men det är en hemsk känsla att bara för en bunte idioter beter sig så åker tyvärr alla i samma grop tills motsatsen är bevisad. De är inte rättvist, de är säkert fel av mig att reagera så enligt många, jag väljer ju inte mina känslor och det är inte så jag vill ha de heller, men de blev så tydligt för mig just då.


Ett val vi sedan länge gjort är enklare än på länge, men det är en bra bit kvar tyvärr.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hej hej fina ni!   Som ni har märkt så har varken bloggen eller min youtube fått någon uppdatering på jätte länge. Jag tappa suget på att vlogga för att jag helt enkelt tyckte att det blev tråkigt. Jag gick bara hemma för att jag var sjukskri...

  Niklas har jobbat natt så han sover, Bella som vanligtvis är på förskolan om förmiddagarna är hemma med feber och rinnsnuva. Jag älskar vår flicka men just nu med 2 veckor till BF är de tufft att håll igång energin för henne. Hon är fylld av ener...

  Fredagen den 21 september.   Vecka 30 är hos oss, det blåser, är grått och lite regnkänsla utanför fönstret. I 3 månader har vi förklarat för Bella att innan lillebror kommer så ska alla löv ramla av träden, det ska bli mörkare och kallare oc...

Hej på er!    Vi fortsätter med sjukstuga, vi snorar alla tre, N har feber men min har givit med sig nu äntligen!*pepparpeppar* ochän har Bella sluppit feber. Håller tummarna för att det förblir så. Nu har vi bråkat med förkyldning i nästan 2 vec...

  Klockan är i denna minut 5.47. Jag vaknade 04.15 och kunde knappt andas och var super kissig. Jag vaknade igår dunder förkyld och feber. Så himla tråkigt. Så större delen av min dag igår spebderade jag halvsovande på soffan utom när Bella ville m...