Fick jag/vi höra hela tiden när vi vänta Bella och de ghorde vi väł, till viss del. Men de hjälpte inte oss ett dugg när hon väl kom. Efter 2 veckor av konstant gråt,skrik och frustation var trötthet förbi, överlevningsinstinkt hade gått in. Efter 6 månader av 2-3 timmars sömn/natt var konstant trötthet inte bara en självklarhet, de va en livsstil. Många förstod inte min/vår totala trötthet och irriterande och rent ut sagt korkade  kommentarer och såkallade tips välde in från släkt,vänner och bekanta. Där och då bara log jag och skratta bort de, men jag önskade att dom fick känna på de om så bara för en vecka. 

6 månader kom och de flesta nätterna spendeades i soffan halvsittandes med en bebis på magen, då lyckades jag ibland få 2 timmar i sträck och ett år närmade sig, en hel natts sömn var 4 timmar obruten sömn, sällsynta men dom började dyka upp. Utmattningsdepression var ett faktum och jag funka sämre och sämre trots att fasaden stod pall.

2 år började vi se ett ljus i tunneln. 6 timmar oavbruten sömn kom mer och er och jag minns första morgonen när jag vakna eftdr 6 timmar och Bella sov inu, det var en helt ny värld. 5 dagar innan hennes 2 års dag. Jag har nog aldrig uppskattat sömn så mycket som den morgonen. 

2.5 år börja hon slutligen ha 90% nätter med 8-9 timmas sömn, och jag/vi kunde bli en frisk familj. 

De är i ärlighetens namn som jag skriver att det är få saker som skrämmer mig nu när det gäller "småbarns tiden". Men rädslan för en omgång till med såna nätter finns där. Att ännu en gång förlora kotrollen på det viset, med en 3.5 åring i bilden dessutom. Men denna gången är vi förbereda, nu ä vi ett starkare team och vet att de går, de släpper..vi ska bara överleva. Om det blir så igen.

Och som det är nu så vaknar jag långt före tuppen oavsett, så kroppen håller väl på att vänja mig redan. 95 dagar kvar och kroppen övar för fullt med sammandragningar,onda förvärkar, foglossning och tidiga mornar, tålamodet är längre än någonsin,men när de väl tar slut då är det slut. Bella längtar efter sin lillebror och frågar oftare och oftare om han kommer snart och om hon får hålla honom och krama honom när han kommer. Att bandet redan är byggt är tydligt och hon berättar stolt att hon ska bli stora syster och att bebisen är hela familjens bebis.

N följer tätt efter och väntar med spänning,kärlek och omsorg på att få ha någon att alliera sig med. Oro blandat med förtjusnig lägge sig i hans ansikte när han ser att jag kämpar lite extra med en förvärk eller rörelse. Min rastlöshet och vilja att klara mig själv räcker inte till och frustrationen i hans röst när han inte får hjälpa är både fin och kärleksfull.

Men snart börjar vi igen, snart startar karusellen ännu en gång, en sista gång.