Jag vet inte vad det är för period var har gått in i. Men vi beter oss som nyförälskade tonåringar, det är såklart mysigt och kul:)

Kanske beror på att vi länge gått på varandra nästan, vi har inte haft problem med det. Många tycker att sånt är jobbigt, men vi eller jag iaf har nästan svårt för att inte ha honom runt mig om jag inte är hemma. Han har blivit min trygghet, även om jag vet att jag är stark och klarar mig själv. Så är det skönt att känna att om jag behöver så kan jag luta mig mot honom.
Och givetvis tvärt om.

Iaf, idag när jag gick och lulla här hemma. Mådde sådär, vaknade med värk i nacke och bakhuvud som jag får när jag sover oroligt eller dåligt, vilket jag har gjort i några dagar. Vaknar och stört gråter eller har super hjärtklappning eller liknande.

Rätt som emdet är ringer det på dörren och en man med en bukett frågar om jag är Sofie. Ja svarar jag och han räcker över buketten. Öppnar och det är en oförskämt vacker bukett med 12 röda och rosa rosor.

Så fint!!!

Jag kan nästan höra mitt skratt, min ironiska kommentar och agg om någon hade sagt " Han den beniga, flamsiga killen där, med en smiley i örat och dålig attityd kommer bli pappan till ditt barn inom två år" för två år sedan, faktiskt nästan tre.

För ganska exakt tre år sedan träffade jag Niklas för första gången. En tanig, storkäftad, spydig och ointelligent ( trodde jag,visade sig att jag hade hövligt fel)tonårspojke i en nästan vuxen mans kropp. Min då bästa väns kompis, min då bästa väns pojkvän i hemlighet trodde jag.

I månader kunde vi inte befinna oss i samma rum utan att irritationen mot varandra nästan va fysisk. Utan att vår gemensamma länk tassa på tår för att vi med så häftigt humör och starka åsikter och viljor skulle explodera. Men vi var lika på så vis att vi håller God min för hennes skull trots att vad vi tyckte om varandra var uppenbart.

Sommaren kom och den kvällen, vid stranden när vi skulle fira några vänner hände något. Jag kan inte riktigt förklara vad, men vi satt och pratade, tafatt, ansträngt och ändå så lätt. Efter en stund bestämde några av vännerna sig för att jag skulle slängas i havet. En konsert med svenska akademin skulle besökas och jag ville inte behöva gå hem om innan så jag får tag på hans arm, där han hade en öl i handen.

Uppmaningar om att ta den andra armen utgörs men jag bestämde mig för att testa honom, så medan jag ser honom rakt i ögonen skakar jag armen så ölen skvätte överallt. Han drar loss sin Arm, hämtar en ny öl och häller den över mig.

Jag kommer loss från järnarmarna och flinar för mig själv. Folket tystnade och väntar på mitt utbrott men jag möter ett ansikte med att seriöst flin som säger " skyll dig själv, jag varnade dig". Det gjorde han och öl är väl bra för håret??;)

Jag säger inte ett ljud, vilket tydligen är värre än att jag bara exploderar för många så jag ställer mig upp och ner i havet, sköljer av håret och går tillbaka och möts av honom igen. Han berättar att alla tror att jag är skit arg och han erbjuder sig att följa med mig hem och tillbaka om jag vill byta om. Men det mesta hade kommit i håret så han lånar mig sin skjorta och jag låter håret lufttorka samt snor lite parfym av en vän.Vi går senare och ser konserten tillsammans, delar en öl och sjunger oss blåa i ansiktet till vad som visade sig bara bådas favoritband. Natten avslutas med varsin hamburgare med ryggarna mot varandra lutade mot en lampstolpe, pratandes om saker som om vi känt varann i flera år.

En början på en fantastiskt sommar, höst och livet.