Godmorgon!
Jag hoppas att ni har sovit gott, det här jag!
Vaknade dock med täppt näsa och jätte klibbiga ögon. Men det är snart fixat!;)

Jag har stängtmin Fb, bara för ett tag. Jag lägger för mycket till på det och sista två veckorna har jag tänkt " är detta verkligen intressant?". Oftast lägger folk ut "likes"-bilder. Alltså bilder som någon gjort något roligt med eller hur man ska gilla för att visaatt man är emot barn/djur misshandel eller mot svälten i någon världsdel.
Jag bryr mig faktiskt inte, jag gör något i verkligheten. Jag skriver på Fb om det är något projekt som kan hjälpa eller liknande. Men va fasikenska ett likes göra för skillnad?

Om man tror att bara för att man tryckt på en gilla-knapp som är under en text" gilla om du är emot fattigdomen i blablabla" och en bild med en liten undernärd unge å bilden så har man gjort sin goda gärning fördagen. Då tror man fel!

Ja, fattigdom är tråkigt, sorgligt och i många fall hemska. Men en jäkla gilla-knapp gör inte skillnad!

Jag har märkt sedan jag började jobba på högstadiet i en grundskola att det är så mycket som händer efter grundskolan. Det är så mycket som förändras och förväntningarna på en blir helt annorlunda. Framför allt är skillnaden mellan högstasiet och gymnasiet enormt stor nu. Mycket större än när jags kulle bli stor ;)

Jag gick IV efter nian. Jag utvecklades, mognade, insåg en himla massa saker och jag behövde detta året. 

Jag kan för mitt liv inte förklara hur annorlunda allt blev efter grundskolan. Du var helt plötsligt vuxen, men ändå inte. Du var inte vuxen på pappret, men du förväntades agera, ta bleslut och bete dig som vuxen. Fast du i själva verket inte ens vet vad vuxen är. Herre gud, jag är 25, snart 26 och jag vet fortfarande inte om jag egentligen är vuxen. Jag tänker hela tiden vad som kan hända om jag tar detta eller detta beslutet, vad kan konsekvensen bli och har jag tänkt på allting nu. Är det rätt beslut, kommer jag att ångra mig och kan jag kanske göra bättre ifrån mig, har jag fler valmöjligheter ?? 

Ingen berättade för mig att jag skulle jobba med personer som bara var något år äldre än mig, men ändå ha en "status" som var så mycket högre än dom. Jag trodde aaaldrig att jag skulle jobba med små små barn och byta blöja, torka kiss på golvet eller sitta och säga "nej, använd skeden, neej, ät inte grusen, sluta slå varandra, sluta dra henne i håret, Nä men varför stoppar du dockan i munnen för !?" och diverse andra uppmaningar jag säger var dag.Jag fick aldrig veta att jag skulle få panikångest, IBS, vara sambo i fem år med den som jag trodde skulle vara "mitt liv" och sedan fem år senare, en hund, två lägenheter och många bråk inse att den här teorin om att man nog träffar folk för att ta lärdom av dom kan vara mer sann än man tror. 

Jag är helt säker på att dom fem årens bollande av bråk, kärlek, vänskap, saknad, ilska, sorg och beslutsångest är några av de viktigaste åren i mitt liv. Hit in tills får jag kanske säga. 

Jag trodde att jag hade hittat mitt livskärlek. Men nu ytterligare tre år senare inse att kärlek känns inte som då. Kärlek känns som det jag känner nu. Jag har alltid trott att jag viste hur kärlek känns. 

Men jag vet nu hur kärlek känns.

När folk sa till mig att jag kommer träffa många nya killar efter att hjärtat låg och gjorde ont så tänkte jag " är du dum i huvudet?" Men nu förstår jag vad dom menar. Jag vet att man måste göra många misstag, man måste sticka sig på några taggar och man måste gråta några gånger innan man hittar sig själv, lär sig vad självkänsla är och vad man förväntar sig av livet och av andra människor. 

Man tror att man är så stor och vuxen och kunnig när man är 15 år, ja nu förtiden tror man det redan vid 12-13 års åldern. Det konstiga är att alla unga tycks tro att man kan bara valsa igenom gymnasiet och livet. Det som gör mig orolig är att ingen inser vilket arbete som det ligger bakom varje framgång. Vist, en del kan valsa runder på bananskal. Personligen gör det mig arg, för jag hade aldrig varit så stark och målmedveten och framför allt så kunnig inom så många områden om jag inte hade gjort alla mina misstag, gråtit så många gånger, ringt hysterisk till mina föräldrar och legat sömnlös under nätterna, men samtidigt haft så fantastiskt kul och varit med om en enorm utveckling som jag har haft de sista 2-3 åren.

När jag och min föredetta gjorde slut var jag vilsen. Jag var orolig, förstod inte vad jag höll på med och det var måånga nätter där jag låg och sökte på google, diverse olika hemsidor och skrev listor på saker som jag skulle göra. Bara för att idag inse hur jäkla bra jag har blivit, hur fruktansvärt stark och självsäker och med detta även fått en fantastisk självkänsla och självdistans. 

Lärarna glömmer att även om man ska lära sig historia, matte, måla, springa fem varv runt gympasalen och göra muffins och räkna presidenterna, berätta grunderna för var religion osv. Så skulle det behöva finnas en kurs med "vett och etikett", "När du blir vuxen", "En dag kommer inte proven färdig skrivna till dig" och diverse andra "Välkommen till verkligheten"-kurser.. 

Det är inte konstigt att många får panik, deprission och andra åkomor när de börjar gymnasiet.

Vem vill gå och misslyckas hela tiden, jag hade också hoppat av och bli gravid i tidig ålder och sedan jobba röven av mig för att överleva och bli utarbetad och gå in i väggen lagom till 25 års ålder. (generaliserar enormt mycket nu och tar i som fasiken som ni förstår)

Vuxna glömmer att barnen behöver lära sig att det kommer en värld där ute som inte ger alla svar på pappret, som inte låter dem sitta med mobilen på lektionen för att "de har inte orken att ta med en penna till lektionen". Fan, när jag gick i skolan hade jag en penna och ett suddi i min strumpa! ENBART för att alltid ha en penna och ett suddi !

Den unga generationen blir den generation som ska vara mig idag när jag är pensionär och det ska jag säga er. Måtte min generation lyckas bädda väl för oss. För det bäddas fan inte bra för de yngre, eller kanske för bra ?..

Ansökningar till högskolan är skickad.
Jag har gjort tre val och mitt första handsval är något som jag verkligen kan tänka mig att jobba som. Jag känner mig inspirerad och pigg i kroppen bara jag tänker på det.

Men om jag nu kommer in på båda eller alla tre då kommer jag få så mycket beslutsångest. Innerst inne så vet jag ju vad jag vill göra. Men någonstans så är jag ändå kluven.

Beslut är svåra, det tar på en. För mig så är denna utbildningen jätte viktig. Valet är avgörande. När jag börjar plugga så är valet permanent och där börjar jag lägga grunderna för min framtid,för vad jag ska göra i nära 35 år. För jag kommer vara cirka 30 år när jag är klar.

Jag har länge tänkt att jag vill jobba med detta, som är mitt första val. Men jag har aldrig vetat hur jag skulle gå till väga. När jag helt plötsligt sprang på det. Tack vare en tidigare arbetskollega.

Jag önskar så att jag hade vetat allt detta i nian. som jag vet nu och att någon förklarade så många basic saker. Som lärare ofta glömmer eller inte vet att en del ungdomar behöver. Tyvärr.

Men bättre sent än aldrig right?:)

Idag har jag jobbat på dagiset i tre månader. Jag måste säga att jag trivs, personalen är jätte bra och det är en härlig blansningmed"nytt och gammalt". Jag jobbar med en av min systers fröknar bl.a

Men idag är också en så. Dag då jag får göra ett val. Antagligen får jag förlängt. Men jag kommer rent ekonomiskt inte ha råd att ta det..Åh andra sidan har jag inte råd att inte ta det heller.

Mina "arbetande ersättningdagar" på min a-kassa är slut om några dagar. Vilket betyder att om jag jobbar ens en dag undr två timmar..så försvinner min ersättning för hela veckan..förstår ni?

Om jag jobbar för att tjäna pengar och inte använda mig ava-kassan. Då får jag inget alls av min a-kassa.

Det är en sån jävla dubbelmoral och motsäger sig själv. Om man inte får heltid så får man helt enkelt va i en situation att pengarna inte räcker till och sen då?

Man kan söka annat vist. Men varför ska jag ta något annat när jag har ett och väntaregentligen bara på att skolan ska börja. Då är jag mer en bbörda än hjälp för den nya skolan som mot all förmodan ger mig full tid.

Så idag hoppas vi attjagfår förlängt och lite timökning. Mycket helst,men allt är bättre än inget..

Förstår ni hur a-kassan tänker?
Om någon kan ge mig svar så är jag tacksam!

Ha en bra dag!

Hej på er!

Jag har inte skrivit på ett tag. Var gång som jag har gått in och tänkt skriva något så har jag antingen fått gå och göra något annat eller har jag bara sutit och stirrat på tangentbordet och sen stängt igen.

Idag är det söndag, den lille lurvige har sovit borta i natt då vi var på 25 och 1 års kalas och vi ville inte känna press på tid osv. Det är förstå gången som vi lämnar bort honom på det ganska exakta halvåret som vi har bott ihop och varit ihop.

Konstig tanke där, vi var nästan på sambo i samma sekund som vi blev tillsammans. Vi blev ju inte officiell från någon månad senare.

Imorgon börjar jobbeveckan igen. Vi får se om jag får jobba imorgon eller det blir en tredagars vecka bara.

Men ni får ha det bra och jag ska försöka bruka allvar med helablogg grejen.. nu när jag har de på mobilen med:)

Kram!

Att jämt och ständigt försöka, att jämt och ständigt kämpa och inte ge sig ,vara starkt men inte hård, vara ödmjuk men inte dum-snäll, vara omtänktsam men inte överbeskyddande och att ställa upp så mycket du kan, men ingen kommer tacka dig.

Jag har fått kämpa, jag har fått jobba och lära mig nya saker och jag har fått lära mig att jag är himla bra på att ta mig fram, fast det ser himla mörkt ut. Jag har lärt mig att om man alltid ser det dåliga och glömmer allt det bra, då blir livet himla trist och till slut blir ditt liv otroligt dåligt med. 

Man måste minnas att det alltid finns något bra i sitt liv, det kan vara allt från att man har en bra hälsa, till att man har tak över huvudet eller mat på bordet var dag tre gånger om dagen. För dessa tre sakerna är det faktiskt inte alla som har, men det är många som tar det för givet. Många vet inget annat. 

Det finns de som säger " det är inte lönt att försöka, det kommer inte gå ändå".. men hur vet man det om man inte har försökt. Det är som när man har ett projekt. Man måste testa sitt projekt, det kanske itne går att slutföra, för det var någon faktor som inte gick att lösa som man hade tänkt sig. Men då har man lärt sig det, man har varit med om processen, man har lärt sig att ta sig fram och förbi en del problem och man lär sig att det är värt att försöka.

Det som kan få mig att fundera är när man jobbar och jobbar och jobbar, inte tvunget jobbar ordagrant. Utan att man hjälper till på olikavis, ställer upp på olikavis och man vill vara till lags och finnas till hands. Inte bara för deras skull, även för en själv. Det är skönt att känna sig behövd, det är nyttigt att hjälap till och visa att man kan ge och ta. Man måste ge och ta, det är faktiskt viktigt. 

Men när man jobbar på fast man är så slut i kropp och själ och hur mycket man än gör så är det alltid något som inte räcker till och någon säger "gå hem, de är ingen som tackar dig för att du sliter ut dig här." Då blir jag faktiskt nerslagen. Så vadå, menar den personen att det jag gör, för att jag fortfarande är på jobb eller vad jag nu gör fast jag är på bristningsgränsen till att vilja lägga mig ner och bara ligga där. Så är där ingen som ser det, ingen som uppskattar vad jag gör. Jag uppskattar mina arbetskollegor, mina vänner, familj, sambo alla som hjälper och ställer upp, peppar och uppmuntrar mig. 

Det kanske inte räddar utsvultna barn i världen eller hjälper mot barn som blir sexuellt utsatta eller män som misshandlar kvinnor eller minskar antalet kvinnor som ljuger för sina vänner eller män som ja, jag vet inte vad som händer med män i jämförelse med det. Men ni fattar min poäng. Jag vet att det jag gör inte förändrar världen. Men det förändrar mig, det gör att jag tar ett steg fram i någon sorts process på någotvis. så varje försök är kanske inte lönlöst ändå ? 

När jag började jobba på Hållplats så var det första som jag fick göra var att följa med min då hanledare och kollega Lina för att lyssna på föreläsningar av olikaslag om något som jag inte alls minns nu. Alt jag minns är de 15-20 minuterna som dom hade Emil Jensen på scenen. Han imponerade fruktansvärt mycket på mig och om jag känner att inspirationen och motivationen brister så slänger jag upp ett av de klippen som finns med honom med de föreläsningar som han också hade.. Jag har även massor av anteckningar från den förmiddagen. En föreläsning som ALLA borde varit tvugna att gå på . Han är mycket imponerande. 

Sen finns det en till person som jag har träffat genom ett evenemang på Hållplats 261. han hade en föreläsning som han kallade "Gör det du älskar och älska det du gör", som också kopplas till arbetsglädje. Han är en inspirationskälla som är helt galen. Han gör det så jävla bra och hans goda skånska. 

Dennis westerberg. Fan-fucking-tastisk människa !!

Tack fina Lina för en enorm lärdom, jag fick ännu en gång användning av det idag. Det är sorgligt att Hållplats 261 inte fick vara kvar. Det var det dummaste Landskrona någonsin gjort !!

Som de flesta vet så pluggar jag matte 2b nu. Vilket då ska motsvara matte b med inslag av matte c för oss som inte har gått i skolan när de nya kriterierna kom. Jag hade ganska enkelt med matte A, när jag väl fick den hjälp som jag behöver och faktiskt förstod vad jag höll på med. Det jag och alla vet är att svenska skolans elever redan innan har svårt med matten, de nya kriterierna gör inte saken bättre och det nya betygs systemet är bara ett sätt för lärare att få ha möjlighet till att sätta annat än IG direkt. Där är en större skala att röra sig på så att säga. Men i mina ögon har man antingen IG eller godkänt. Antingen har man uppnått godkända kriterier eller inte. Det är varken bättre eller sämre, mer eller mindre bra eller dåligt. Man har klarat det eller ej. Ett IG och ett G hade räckt i mina ögon. Men så funkar det inte idag. 

Jag ska bli lärare till barn som går i årskurs 1-3. Alltså kommer jag inte lära ut någon avancerad matematik(i deras ålder). Vilket då inte innebär att jag behöver använda mig av det jag lär mig i matte 2b. (motsvarande matte b-c)

Det en del inte vet är att innan när det fanns matte a,b,c osv. Då var matte A nästan överhängande repetiotioner, matte B var en fortsättning på matte A och matte c var en avancerarad version av b och så fortsätter det. Matte 1 är ingen repetition längre. Det är det som vi innan kallade matte B. I stora drag så att säga. 

Därför undrar jag, varför behöver jag lägga tre månader på en kurs som jag aldrig kommer använda. Inte för egen del och inte i mitt jobb. Allt som hade behövts för mig då, som har matte A fråg gymnasiet, jag hade kunnat läsa matte 1a/b. Vilket hade då givit mig samma kunskaper som i dagens matte b. Vilket räcker långt och länge i de låga årskurserna som jag kommer att undervisa i. 

I kriterierna för behörighet till att bli lärare finns det inga krav om svensktalande(& skrivande) kunnighet. Jag hade kunnat tänka mig att ha i så låga årskurser ett krav på att ha svenska a och b vilket väl då hade varit motsvarande svenska 1b och 2b. För det är fan ta mig viktigare att man kan tala korrekt svenska med barnen än att kunna berätta för dom varför det helt plötsligt finns ett jäkla y med i en matematisk uträckning när de nätt och jämt reder ut att komma ihåg multiplikaitonstabellen och varför vi helt plötsligt börjar räkna tårtbitar. OM jag inte kan tala svenska så kan jag inte heller undervisa och ge rätt sorts kunskap. Vist, barnen kanske inte kan ren svenska, men hur skall barnen lära sig svenska när inte läraren kan tala ren svenska ? 

Så nu ska jag ta min sketna mattebok och fortsätta räkna något som kommer ta tid, energi och många frustrerande tårar och en jävla massa arga miner. Men om jag klarar det, vilket jag är helt inställd på att göra. Då har jag klarat något som jag inte trodde att jag skulle göra och jag får äntligen göra det som jag längtat efter. 

Börja plugga till lärare.=)