Hej på er!

Huvudet är slut, dessa tre dagarna har varit mer produktiva än de närmsta tre månaderna.

Sen i måndags har jag lyckats byta till vinterdäck, städat lägenheten, tvättat 11 maskiner med tvätt, städat ur bilen, sorterat ut lite här hemma, gjort två prov, en uppsatsen och få ordning på matten. Hämtat hem allt från mina föräldrar som vi hade där när vi sov där några nätter. Skickat iväg present, returnerar packet, handlat hem mat, möte med mentorn, fixat nya abonnemang till nya bostaden, el, internet osv. Promenerat 45 mi uterum var dag med bella.

Idag packa jag ner vår ljudanläggning till stereon och ställde undan de, diska de flesta glasen i vitrinskåpet och packa ner dom, ringt massa viktiga samtal och massa mer!

Nu ska Bella snart sova och vi ska se serie, imorgon ska jag kolla några grejer till och ringa några samtal till, plugga tull sluttentan på ett ämne, bokatvättetid,städa undan och kl 15.50 kommer min mamma och ska passa bella. Jag kör och hämtar mannen också ska vi på minidejt, middag och bio. Ska bli mysigt:)

Idag är det precis 14 dagar till vi flyttar, hjälp va vi längtar!!

Men för idag, så håller jag kväll.
Hoppas att ni får en mysig kväll!

Go morgon!

Efter att bella lämnats på föris och jag fick lämnat paket, handlat lite och några telefonsamtal senare. Äntligen en kopp kaffe!

De var inte riktigt så illa som jag befarat men när jag går in i katastrofbubblan så kan inger stoppa mig, mitt huvud spinner på som fanken och till slut så är jsg typ utan boende, skulder upp över öronen, N har lämnat mig och bella dött typ. De ballar ur och just där och då så är det som en mardröm. Sen får jag göra nått annat, typ läsa på,hitta lösning osv. Till slut släpper stressen ich oron och jag kan tänka igen. Efter en stund somnar jag och när jag vaknar så känns de inte alls som att de va så hemskt som de verka på natten.

Oftast är de inte ens ett problem.
Utan jag målar upp värsta tänkbara som kan hända sen fastnar jag i de. Sjukt dumt.

Men nu kaffe!!!?

De här med stress och oro är inte min grej. De är väl kanske inte någons grej förstås.
Natten är värst för mig, mitt huvud går igång som en duracelkanin. De är hemskt, tillslut är jag så uppstressad, orolig och ledsen så jag får hjärtklappning och ont i magen, känner ångesten sakta krypa mot mig och sen går jag upp.

Försöker fixa alla problemen direkt, försöker hitta lösningar och få ordning. Jag vet att det inte är lönt att lägga mig innan jag känner mig tillfreds med allt som snurrar i huvudet, till jag vet att jag har kontroll igen eller inbillar mig det åtminstone.

Just nu ligger jag med magont och hjärtklappning. Stressen runt flytten, dubbla hyror, över allt runt om mer eller mindre.
Jag, vi längtar här ifrån så mycket. Vi mår inte bra här, både psykiskt och fysiskt blir vi dåliga, nu har vi bot här i två dygn, sen vi flytta ut till mina föräldrar en vecka för att se om vi blev bra. Över två dygn va vi äntligen oss själva. vi är inte sjuka igen, men jag känner i mig, de är något med denna lägenheten som ger mig dåliga vibbar. Som att min egen sfär blir mindre och mindre, lägenheten äter upp de på nå vis. Vi blir trötta, slöa, otåliga.

Bella är fri från hostan, sover gott och lugnt. De är skönt, så länge hon mår bra.
Det är det viktigaste. De är allt som är viktigt just nu. Vi kan klara oss, vi vet att det är nära nu. Vi går och räknar dagar.

Men känslan av oro och stress är hela tiden där. Det är tufft, och jag vet att de är några tuffa månader som vi har framför oss. Men sen blir det så mycket bättre. Men det känns som att vi borde få vara vid bättre redan.

Vi har varit tillsammans i tre år, gifta i några månader, två lägenheter, en dotter på 1.5 år snart och många många tuffa månader, de känns som att på dessa tre åren har vi inte fått andas ut och känna lugnet, de stilla man har när allt är i balans. Nu borde vi nå de, inom kort tid, men då måste allt åter igen klaffa, de är sällan som de gör det för oss.

Denna lägenheten var aldrig något vi tänkte stanna vid. De var en mellanlandning. Men de har varit hårdare än jag trodde, otur har förföljt oss långe nu. Sen bröllopet så har mycket ordnat upp sig och vi börjar känna lite medvind. Men vi vågar inte andas ut, den sista pusten hålls kvar hela tiden, vi väntar eller jag väntar på nästa katastrof hela tiden, nästa fall,nästa slag. När som helst kommer smällen. De känns som om jag sitter och väntar.vi

detta nya stället är vår fristad, dit vi äntligen ska få hitta balans och kunna rå om familjen, oss, må bra, slipper stress och oro. Men för att nå dit måste vi ta oss igenom lite jobb nu. Och jag är trött.

But, what doesnt kille you makes you stronger.