Jag har alltid irriterat mig på folk som ställer sig på familjeparkeringen och inte har barn med sig. Än mer uppmärksam blir man på de nu när man har egna.

Jag har redan innan, så långt ner som i tonåren kommenterat och stört folk som kommit ut från bilen utan ett barn. Jag hatar sånt beteende. De stör mig nå fruktansvärt när en gammal tant kommer ut från bilen eller två friska unga personer.
Varför kan inte ni gå de få extra meterna!?!

Parkeringarna finns för att familjer ska kunna lasta ut bilstol, för att där ska vara utrymme att jag ta ut barnen utan att skada andras bilar osv. Jag fattar att ni idioter som ställer er där inte bryr er så mycket om att de är större rutor, ni vill komma närmre in-/utgången för att ni på något vis har mer bråttom och är viktigare än andra tydligen..

Sen vi fick vår dotter har vi handlat på Ica fyra gånger, EN gång har vi kunnat utnyttja familjeparkeringen. Vi har vid samtliga gånger sett minst fyra av bilarna köra iväg utan barn i bilen. Gärna med en äldre dam vid ratten där de hade regnat in i näsan om de hade börjat regna.. skäms ni inte?

Ställer ni er på parkeringen för handikappade med?!

Jag har god lust att dra min bilnyckel längst hela sidan på biljävlen!

Alla ni nyblivna föräldrar kan nog förstå när jag säger att de var en direkt kärlek till detta lilla knytet.

Det är en konstig känsla men samtidigt så självklar. Jag kunde inte riktigt känna under de första få minuterna. Att det fanns ett band till henne var de inget tvivel om och bandet mellan henne och hennes pappa syntes direkt. Jag och sambon är tighta, otroligt tighta och vi kommer vara noga med att hon känner av de och själv blir en del av de bandet och styrkan vi skapat genom att göra oss så tighta som vi idag är. Det är viktigt för oss och det kommer göra henne till en stark individ.

Jag har velat med mycket i mitt liv, jag har gjort saker som jag ångrat, jag har sagt att jag ska göra ensam och sen ändrat mig när jag inser att de är nog inte så smart när allt kommer omkring. Jag har haft många idéer och planer men de har ändrats under årens gång. Antagligen som de gör för alla.

Men jag har sedan tidig ålder alltid vetat att jag ska ha egna barn. Det har aldrig funnits ett tvivel om de och det har alltid varit en självklarhet. Vist, de kunde bli så att jag inte kunde kanske. Men jag är för adoption och så, så på något vis hade jag skaffat barn.

När jag träffa min sambo viste inte jag vart de skulle bära.Vi är väldigt olika, Vi hittade en styrka och harmoni mellan och hos varandra nästan direkt. Men att det knappt två år senare skulle ligga en liten bebis som var vår mellan oss i sängen de hade jag inte räknat med den där sommarnatten vi dansade till svenska akademin i teaterparken. <3


Nej, livet har förändrats otroligt mycket och snabbt på kort tid. Men till de bättre, att jag nu hittat rätt är så uppenbart. Jag känner mig både starkare, nöjdare och mer tillfreds än någonsin. Även om de är kämpigt ibland, Alla har vi upp och nedgångar. Men nedgångarna känns inte lika väsentliga längre. Jag kunde inte brytt mig mindre om allt annat som inte rör mig och min familj och de låter hemskt kanske, men det är en skön känsla.

Att känna att jag kan och får vara lite ego, även om jag bryr mig om mina nära och kära och hjälper så gott de går givetvis. Men i den mån som vår familj tillåter de.

Att hitta rätt, de känns i kroppen. :)

Jag har alltid fått höra att man inte ska prata med främlingar, inte följa med någon som jag inte känner även om dom säger att dom känner mina föräldrar. Om någon försöker prata med mig ska jag gå raka vägen till mamma och pappa eller någon " offentlig" person. Så som någon i en butik eller liknande och berätta vad som händer. Kan jag inte de ska jag skrika i högan sky även om personen bara försöker prata med mig. De var endast i såna situationer som mina föräldrar manade på min drama Queen sida.

När jag blev äldre fick jag lära mig att ha käften med mig, fortfarande uppmanad att väsnas till max om någon närmar sig.

När en blottare rörde sig runt vår skola och jag frågade mamma vad jag skulle göra om han " visa" sig för mig och mamma utbrister " Då säger du att de va en liten en och sen går du och ger han sig inte vet du vad som gäller. Du gör det du är bäst på, skriker!"
Då var jag inte äldre än tio men hade redan sen tvåan haft egen nyckel och cyklar hem själv. Jag var givetvis inte ensam ofta eller länge. De handlade om 30 -45 minuter. Men ändå.

Jag utsattes aldrig för de, faktum är att jag har kommit undan allt sånt obehagligt under mina yngre år. Kanske för att jag var så förberedd och mina föräldrar var så noga med att ge mig verktyg..

Jag Delade en artikel om en tjej som blivit everrumplad av en man, hon hade svårt bälte i karate och kunde försvara sig.

Jag kommenterade delningen med att det är en av anledningarna till att jag vill och kommer uppmana vår tös till att träna nån försvarssport.

Att man inte ska behöva göra det och att tjejer inte borde behöva tänka så eller föräldrarna med döttrar inte ska behöva tänka så är sant. Men tyvärr är det verkligheten. Tyvärr är det så att samhället, rättsväsendet och medmänniskor gör de till ett måste nästan.

Tyvärr kommer de knappast bli bättre så länge utvecklingen fortsätter som den gör. Sverige har blivit ett paradis för kriminella av alla slag och vi invånare, hederliga invånare får göra så gott vi kan för att försvara oss. Tyvärr.

Så, att utöva någon form av försvarssport i framtiden är en del av att förbereda vår dotter för livet.

Sorgligt eller hur.

De här med brösten, dom är jämt ett ämne på ett eller annat vis.
Bröst är Nice, de är sexuellt, kvinnligt, vackert. Men i samma stund som man blir gravid så ser man inte de längre, man uppfattar inte brösten som en del av de attraktiva längre. Inte jag iaf, trots att de växte och blev än mer fylliga så sluta jag se dom som en del av de sexuella och jag är en av få ( om man utgår från debatterna) som anser att bröst är sexigt.

Men är dock en sann förespråkare av amning offentligt. Man behöver inte fläka ut sig var som helst. Men är barnet hungrigt så är de det helt enkelt. Då ska barnet få mat.

Jag blir mordisk när jag läser om svin som gått stolt och visat sitt stånd inför en mor som fridfullt och så naturligt de bara kan bli sitter och matar sitt barn eller när män känner sig provocerade av kvinnor som ammar offentligt.

VAD exakt blir ni provocerade av??

Det säger mer om dig än om kvinnan som ammar sitt barn, som använder sin kropp så naturligt de bara går. Så om du som man blir provocerad av att en kvinna ammar så tycker jag uppriktigt synd om dig.
Dessutom gör du ett val, du väljer att sitta och stirra på kvinnan, du väljer att börja fantisera och jag är dessutom helt säker på att en del jobbar upp ett stånd bara precis för att göra kvinnan obekväm och illa till mods. Använda nått sorts " makt-kort" genom denna handling.

Jag har aldrig hamnat i den situationen, där emot har jag legat och solat och upptäckt en äldre man sitta med råstånd och stirra på mig och när han insåg att jag såg honom verka han bli än mer till sig ända till jag utbrister " de va inte mycket att komma med!" Han plocka ihop sitt illa kvickt och gick iväg..den la sig ganska så snabbt.

Jag är vass, har käften med mig och är rapp i de med. På gott och ont. Jag tar sällan åt mig och jag tycker oftast mer synd om nötet som tror sig göra mig illa till mods av olika anledningar. Men jag kunde inte bry mig mindre, som jag sa innan. De säger mer om den personen än om mig.

Tyvärr har jag inte lika tjock skinn på näsan i alla lägen.

Sedan inlägget om amning har jag fått meddelande både på fb och i kommentarsfält här och på fb där jag ofta länkar min blogg.

Många pratar om oron för att vara en sämre mamma för att de inte kan amma.
Men det är just det ni måste påminna er om och som min fantastiska sambo har påmint mig om. Man kan, KAN inte amma.
En del väljer att inte amma och det är okej, helt okej. De finns alltid en anledning till varför man gör ett val. De är ingen annan som behöver yttra sig om valet.

Men för mig och många andra är det inte ett val. Det är faktiskt så att jag vill amma, de var de jag var bombis på att jag skulle göra. Jag och sambon tänkte alltid på de positiva. Allt med graviditeten och kommande försökte vi se de positiva och hålla oss positiva inför allt som komma skall. Vi viste att de kunde komma komplikationer vid förlossningen, efter åt och under graviditeten med.

Men aldrig hade jag en tanke på att amningen inte skulle funka, tanken hade aldrig slagit mig.

Att inse sina gränser har jag alltid fått lära mig är en styrka.

Jag insåg tidigare att de var något fel, men slog bort tanken. Man har instinkter och jag tyckte inte att de var denna tösen som jag fick upp på magen, som hade varit i min mage.

Men de var inte från sambon sa att hon kanske inte blev mätt som jag började bearbeta de och även börja sörja de. För så är de, om man verkligen vill amma så går man också in i en sorts sorgperiod när eller om man inser att man inte kan, Inte lång men dock.
Även om du inser att det är bäst för barnet så är de tufft för en mamma som på något vis tappar ansiktet när hon inte kan vara den " ultimata" mamman. För även om vi inte kan hjälpa de och även om man inte blir sämre mamma bara för att din kropp inte sammarbetar så känner man sig skyldig.
Framförallt när det är omtalat och många barnmorskor osv talar för amning. De förstår väl jag de att bröstmjölk är bra, den är ju där av en anledning. Men ersättning har samma förutsättningar, annars hade de inte funnits och så många hade inte använt de och de hade varit skillnad på barnen.

Samhället behöver lära sig att tänka utanför boxen, att lyssna på mördar och fadrar. Föräldrarna känner sitt barn, sluta säg " ni håller på att lära känna ert barn" .. alltså vist man känner inte barnet felfritt, men man har ju instinkter.

Så följ instinkterna, lyssna på er magkänsla, stå på er och gör dig själv och även dig och din partner starka. Prata mycket och bestäm er hur ni vill ha de, vad ni tror och tycker funkar. Ingen känner ditt barn som ni gör.

Under hela min graviditet fick jag och sambon höra hur förändrat allt skulle vara, att vi inte skulle hinna duscha, städa, äta, sova, bara vara och glömma bort närheten för varandra.

Vi fick höra hur jobbig förlossningen skulle vara, hur jag skulle skrika, svära och bete mig under förlossningen.

Nu blev det att jag inte ammar vilket gör de hela mycket lättare just att han också kan mata henne om jag vill ta en lång dusch, sova ut eller helt enkelt om han bara vill sitta med sin dotter och vara pappa<3

Kärleken, styrkan och stabiliteten mellan oss är på en ny nivå, vist det sexuella är givetvis inte aktuellt. Men de gör att kramar, pussar, ställa sig och hångla som tonåringar i hallen och retas med varandra blir så mycket mysigare och uppskattat.

Förlossningen var jobbig, den var kämpig, de gjorde ont, de var häftigt och jag är skit stolt över mig och sambon, jag är imponerad över vad min kropp klarade av och jag är enormt stolt över detta lilla liv som kom till världen genom oss. <3

Men ingen berätta om tiden efter förlossningen. De var som om tiden efter förlossningen inte fanns. Som att när barnet väl var ute, då lixom slutade folk analysera. Då handla de istället om barnet, om barnet åt, hur långt de var, går de upp i vikt, sover hon mycket eller lite, sover hon i sängen eller hos oss osv.

Min kropp var inte längre ett ämne, istället var de frågor och kommentarer om antingen Lillan eller om kvalitén på våra föräldraegenskaper, gärna från människor som inte är i närheten av ett barn, om de ens vill ha barn. Istället visar de tydligt hur obekväma dom är med barn just för att " friheten" berövas.

Det är okej såklart, Alla är olika. Men för mig är de en konstig situation. Jag ifrågasätter inte folk så på de viset, därför att jag anser mig inte ha rätt till de. Jag behöver inte hålla med om valen och de kan jag säga och ta en diskussion om varför också. Men en del verkar tro att dom är väldigt insatta i vårt liv. Människor som inte ens träffar oss längre.
Konstigt hur folk tänker.

Man glömde berätta för mig hur jävligt de kunde vara med eftervärkar, man missa tipset om att du kanske kommer sitta och titta på detta lilla liv och bli så överväldigad av känslor att du helt enkelt börjar gråta, att även om du vet att det är hormoner så känns de verkligt. Dina känslor är extrema.

Du kan kanske inte sitta ordentligt, du kan antagligen inte göra nummer två, de gör ont i några dagar framför allt om du är sydd, om du som jag är uppe och går mycket och fixa r och donar då kan de efter ett tag kännas som om de hänger tyngder i underlivet. Mycket obehagligt.

Du måste komma ihåg att göra knipövningar, även om de gör ont i början. För du kommer kissa på dig, du kommer inte vilja känna dig slapp.

Sist men inte minst.
Från den sekunden du sitter där klockan fyra på morgonen, trött så ögonen går i kors och tittar på de lilla knytet som gnäller, skriker, gnyr, ligger och bara tittar på dig och slutligen börjar slumra till så är du så mycket mer utsatt.
Så är du så mycket mer sårbar än tidigare.

Så är du förlorad.
Så känner du kärlek på en helt ny nivå och du kan inte och kommer aldrig kunna förklara den känslan.
Den måste upplevas för att förstå.

Hej på er!

Dagen har gått fort, mer än vanligt. Vi vaknade vid tio och hade fått sova nästan hela natten borträknat 45-60 minuter med matning och lite magknip. Redan i natt hade vi bestämt att vi skulle köpa miniderm och sempers magdroppar till henne idag. Plus några ärende.. ett stort steg för mig.

Solen sken när vi vaknade så vi matade henne och drog på oss så hon fick somna om i vagnen. Den gilla hon!
Promenerade bort till apoteket och sedan nästa som jag berättar senare om och sedan blev de netto och hem.

Väl hemma blev de matning och sen kom en tjejkompis och snacka skit kort där efter kom även två vänner och deras super söte lille son. Fick en mindre chock att han gick, snacka lite och var så himla härligt med. Längtar!<3
1-3 är min favoritålder och sen 7-9 typ.

Kom på mig själv att stortrivas. Bella låg och sov i sängen, knatten gick runder och alla satt och pratade och hade trevligt. Så himla mysigt!! Precis min vision!

Nu har dom gått, jag ska ta en dusch och sen är de mat dags antagligen. Sedan blir de nog en stund på soffan. Får se:)

Ikväll kommer sambons moster med familj och ska träffa Bella och fika lite:)

Kram!

När jag blev gravid var jag redan då inställd på att jag skulle amma. Givetvis skulle jag amma!
Dels för att de kändes viktigt för mig men också för att det ju är bra, dock är ersättningen minst lika bra nu. Men ändå, jag tänker att den finns ju där av en anledning. Självklart ska jag amma!

På BB tog hon bröstet direkt, hon tog rätt och de verkade komma bra. Jag var glad och nöjd, sambon var glad och lättad då han viste att de var så viktigt för mig. Jag vet egentligen inte varför jag hade hängt upp mig så på detta, men de kändes jätte viktigt att jag fick amma.

Natten på patienshotellet kom och hon var ledsen mest och jag började känna att något var fel, men barnmorskan försäkra mig om att de var normalt och en del barn skrek mycket på natten och hon skulle få fri tillgång till bröstet.
Ja tänkte jag, vem är jag att ifrågasätta henne, dom vet ju detta och vi håller ju på att lära känna henne.

Andra natten blev tuff, hon grät och grät och tillslut blev jag orolig och själv lite ledsen.
Varför grät hon och varför tycktes hon aldrig bli mätt, hon sög så bröstvårtorna sprack trots att hon höll rätt. Vi kalla in en barnmorska.

Hon sa att hon nog var mer hungrig de lät så, jo de viste ju vi med. Men hon har ju ätit i två timmar, de är inte så att hon tog tröst, hon försökte äta. Men sen skulle vi åka hem. Hon hade gått ner lite, men de var okej sa barnmorskan. Alla värden och allt var kanon, så vi skrevs ut och åkte hem.

De fortsatt likadant och jag nästan grät när de var dags att amma. De var så att jag inte hann sova, kissa eller äta, hon hängde i bröstet hela tiden och bröstvårtorna var helt förstörda.

Lördag kom och de blev än värre hela tiden. Något är fel!
Söndagen kom och de var gråt hela dagen, på kvällen gick de så långt att jag själv gick och grät. Jag va helt slut körd, vad jag än gjorde grät hon och hon ville inte vara hos Niklas som för sitt liv ville hjälpa men kunde inte.

" Hon blir nog inte mätt, vi får köpa ersättning imorgon. Detta funkar inte för nån av er." säger han till slut vid nio på söndag kväll.

Jag hade tänkt de och vi hade nämnt de. Men jag ville så gärna, 21.50 reser jag mig och lägger över Isabella till Niklas.
Jag klarar inte en vaken natt till, i ilfart kör jag till Coop och springer halvt in. När jag går in ropar dom ut i högtalarna att dom stänger. Jag roffar åt mig de första bästa och rusar mot kassan.

Väl i bilen stannar jag upp, du vilken hemsk mamma jag är, jag kunde inte grepa att jag kanske inte kunde förse vårt barn med de min kropp är skapt för.

Jag vet inte varför jag tyckte att jag var en dålig mamma, så har jag aldrig sett andra mödrar som ger ersättning. Men för mig var de stort.

Ringer en vän som ger en snabbkurs och pratar med mig på väg hem. Hon är en av de vänner som jag kallar för supermamma, av många anledningar. De kändes bättre efter att vi hade pratat och hon hjälpte till och svara på frågor ett tag efter precis som en annan tjejkompis.

Väl hemma hade hon lugnat sig hos pappa, men började gnälla så fort hon hörde mig, de var uppenbart att hon var hungrig.

Jag gjorde ersättning till henne och för första gången ser jag vår tös äta så som ett barn ska äta. I lugn och ro och sedan slumra och se nöjd, mätt och belåten ut.

Än hade hon inte bajsat till nån reda, plötsligt börjar de smatra i blöjan och hon ler nöjt. Vi byter blöja, hon tvärdeckar och första gången sen vi fick henne sover hon längre än en timme och så lugnt och nöjt.

Mitt mamma hjärta gick i tusen bitar, båda två kände sig dumma och hade dåligt samvete för att nu insett att hon har ju varit så fruktansvärt hungrig, och samtidigt var vi så lättade över att äntligen hittat anledningen. Där är inget fel på tösen, hon är bara hungrig.

Jag köpte en bröstpump dagen efter, mötte upp 150 ml tillsammans på båda, inte så mycket och dessutom visa de sig att den inte var så näringsrik heller.


På eftermiddagen var de dags för första träffen med bm, hon började direkt predika om hur viktigt det är med bröstmjölk och om hon fick fri tillgång skulle de komma igång.
Jag ville börja gråta, Alla kan faktiskt inte amma och jag har ju givit henne fri tillgång, jag har gjort allt ni sagt. De funkar ju inte.

Det slutade med att Niklas till slut säger " oavsett är de väl viktigast att barnet blir mätt och mamman mår bra?!"
De var de ju, men bröstmjölk är alltid att föredra.. jaja..

När vi kom ut kändes de som om nån hade stått och slagit mig i ansiktet, barnmorskan var jätte snäll och gullig. Hon måste säga de ju. Men då de tog hårt på mig att amningen inte funka så blev de inte bättre.
Bella mådde ju bra, hon var äntligen mätt. Varför spelar inte de roll??

De första Niklas säger när vi går ut från byggnaden är " ja, jag viste de. Hon måste säga det Sofie, hon måste förespråka bröstmjölk. Jag tycker att vi kör på ersättning, vill du pumpa och ge henne så gör de. Men bry dig inte om all hysteri kring amning. " han var uppenbart irriterad och märkte på mig att jag kände mig skyldig och dålig.


Jag vet som sagt inte varför detta med amning har satt sig så hårt i mig. Jag har aldrig reflekterat över de tidigare och aldrig sett annorlunda på en mamma som inte ammar. Huvudsaken är att barnet blir mätt.
Men de har tagit hårt på mig, Niklas fick stå ut med många tårar de närmasta dygnen där efter vi bestämde det.
Nu har de gått nästan 4 dagar sen jag halvt gråtande rusade iväg till Coop.
Men jag är säker på vårt beslut, Isabella är nöjd, hon mår bra och hon är harmonisk.
Vist, amningen sätter sig i halsen på mig i nu, men det är nog mer jag som behöver lite tid.

Att man ska amma har väl dom flesta som mål, de är bra av många anledningar dessutom är de oftast kroppens naturliga beteende efter en förlossning. Men alla kan inte, Alla vill inte. De är så de är, precis som alla förlossningar, graviditeter och personer.

En del gör ett eget val att inte amma av olika anledningar, andra vill hemskt gärna amma men kan inte och för dom är det hemskt att höra tjatet om att om man låter barnet ha fri tillgång så kommer de igång.

Jag anser mig vara stark psykiskt och fysiskt. Men amningen var smärtsam att släppa, att inse att de inte fanns något direkt att ge.

Så snälla, när någon säger till er att dom inte ammar för att dom inte kan ( eller vill) börja inte predika att alla kan amma. De är faktiskt smärtsamt att höra för en del.

Hade jag kunnat så hade jag av hela mitt hjärta velat göra de.
Men att säga att man inte kan och samtidigt " sörja" de och få till svar " jo alla kan amma. Du får pumpa och amma så ofta du kan" då känns de som att man får ett slag i ansiktet.

Alla föräldrar, Alla mödrar vill sina barn de bästa. Vår högsta prioritering är att vårt barn blir mätt.