God morgon på er!

Jag hoppas att ni har sovit gott eller kanske sover gott..för min del vaknade jag klarvaken för 25 minuter sedan. Får erkänna att i vanligafall hade det inte stört migvärst.madugg Om det var vardag tillexempel. Men nu är det lördag, jag vill sova länge ju!!

Men iaf, i min lilla morgondrömma så låg jag och glodde på fb och då kom en av alla dom där " nu ska man höja ersättning för utländska som lär sig svenska medan våra äldre inte kan få ett kokt ägg till frukosten." Osv. Ni känner säkert till vilken jag menar.

Nu ska jag påpeka att jag har många åsikter om hela " ta in så många utländska som möjligt i vårt lilla land"-grejen. För att en del politiker är för dumma( eller för fega för att säga stop. Vilket vet jag inte. Men jag hoppas för dumma) för att fatta att dels måste det finnas rum, pengar, jobb och hjälp samt vård till våra egna. Det låter kanske hemskt för en del. Men jag tycker utan att tveka att vi måste först se efter våra egna. Jag förstår att man måste hjälpa utsatta och att dom kommer från en hemsk miljö och har upplevt hemska saker. Jag säger inte att man inte ska hjälpa, men vi måste börja med att rå om våra egna. Det finns snart mindre svenskar ( nu menar jag med bara svenska rötter, tre-fyra led bak) än utlänska i SVERIGE.
Fattar ni, vi gör oss själva till minoriteter!!

Det ändras i traditioner,barnen har sen många år inte fått sjunga vår nationalsång på avslutningar vilket man alltid alltid gjort innan, en del skolor går inte till kyrkan vid avslut eller på julafton längre och vad som är värst är att nu går det så långt att godis väljs bort i sortimentet för att det kan framstå som kränkande, pepparkaksgubbar får inte finnas i lucialedet, figurer i julaftonsklippen på SVT( vet inte va den heter) blir bort tagna, i skolan kan man inte läsa väldigt omtyckta böcker för barnen så som tzatziki ( för där finns ett kapitel som heter negerjävel) eller Sune böckerna utan att innan, under och efter påpeka att det är ord som man inte får säga, det är elaka ord, det är dumt bla bla bla. Detta är inte tvunget pågrund av att någon utländsk reagerat, utan för att undvika konflikter, folk runt om är rädda för att det ska bli en reaktion.

Föra året va det prat om att haribo hade tagit bort lakritsansiktena i sitt sortiment.( vet inte om de gjorde det dock)
Varför skulle dom göra det??
Jo för att det kunde uppfattas som stötande och rasistiskt mot folkgrupp. Jag antar att dom syftar på negrar, men i mina ögon och öron är det skrattretande. Tror folk på fullaste allvar att dom går där i butiken och ska välja godis för lördagskvällen och ser haribos lakritspåsen med glada ansikten på och tänker " oj, det här känns inte bra, dom liknar mig".. ÄR NI DUMMA I HUVUDET, det hade kunnat vara ett skämt mellan två tonåringar!!

Man kan inte längre ha åsikter om individer om denna är utländsk eller har utländskt påbrå. Då är man rasist. Men när en bunte utlänska säger, gör, tycker eller tänker något om en svensk och svensken säger att de är rasister så tittar de på en och svarar " jag kan fan inte va rasist jag är blatte ju!!" Två fel i den meningen.

ETT. När du säger blatte och är utländsk då är det okej?(helt sjukt)

TVÅ. Rasist har ingen begränsning till om man kommer från en vis del av världen eller ett vis land. Det är oavsett. En dansk kan vara rasist mot en svensk och tvärt om en fransk kan va rasistisk mot en spanjor. Det är därför det heter rasist.

Ras- herrkomst, traditioner, generationers sätt att bygga upp landet, folket. Sättet detta folket lever på, beter sig mot varandra, allt som kan kopplas till de folket i det landet. Varje land har sina rötter, traditioner, tro, sin sorts av etik och moral, vett och etikett osv. Så mäts ett folkslag, en ras. Därför heter det rasism, för man har problem med den rasen.

Svenskar är inte ett undantag från smutskastning och orättvisor. I vårt eget land är det ta mig tusan oss själva som vi skase efter först anser jag, sen inskönga ut folk osv, förr eller senare hamnar ju de utländska på våra sjukhus eller inom omsorg på någotvis, dom vill säkert ha det lika bra som våra svenska äldre...

Vi bäddar för ett helvete. Vi bäddar för ett icke svensk Sverige..och varför ska det finnas länder då, om alla är ett. Ta bort gränser och namn på folks herrkomst..jag kan ju vara Sofie från tellus. Eller??

Jäkla glött ..

Ha en super bra dag och mys till det ordentligt denna regniga lördag!:)

Jag satt idag på ett av mina jobb och tänkte. Jag hade vid detta laget insett att tre av pojkarna i klassen inte ens va lönt att starta en diskussion med. Dom kommer inte bry sig och de kommer inte göra något heller. I sådana situationer vet jag att det är mitt jobb att få dom till att göra något vettigt. Men jag har fått lära mig av en av mina tidigare lärare som nu är min kollega att man måste välja sina fighter. I sådana situationer väljer jag att inte ta striden och istället lägga energi på dem som faktiskt vill göra något. 

När en elev inte gör någonting och bara sitter och är allmänt tradiga att ha och göra med då ger jag mig. Jag vägrar förstöra min dag  eller resten av klassens för några ungdomar som bara har någon sorts Jag - är- störst-bäst -och-vackrast-tävling. Det ligger inte i mitt intresse och det tjänar varken jag eller eleverna på. Det eleverna inte förstår är att vikarier ser och förstår precis lika bra som deras ordinarie lärare. Skillnaden är att som vikarie väljer man striderna på ett helt annat vis och baseratt på så många faktorer, iaf jag. Om jag är i en ny klass vill jag inte börja bråka med eleverna,då vill jag att dom ska få en bra och nyttig syn på mig, så när jag kommer nästa gång har vi redan en relation, som byggs upp ännu mer. De lär sig mig och jag lär mig dom. Det är så himla viktigt och en del barn/ungdomar kräver mer tid än andra och en del behöver eller vill inte ha en bra och nära relation til sina lärare. Jag känns igen på samtliga skolor som jag jobbar på, just för att jag rör mig mycket mellan klasserna, är ute på rasterna och jag lyssnar på eleverna. Jag vet vad du tänker, det har man inte tid till som lärare, och nej att vara ute på rasterna när man inte är rastvakt det förstår jag att man inte har tid med när man är lärare på heltid. Men jag som vikarie måste göra det. 

Jag pratade senast idag med min gamla lärare, vi hade en nära relation och har sedan första dagen gått extremt bra överens. Han la tid på mig och han lyssnade, han såg mina behov och var jag behövde hjälp och när jag inte ville bli störd.Han var lyhörd och han tog sig tid att lära känna mig. Nu var jag en av 9 elever som han hade. Hade lärare haft en mindre grupp, eller om de eleverna som kanske behöver lite extra vägledning och hjälp kunde ha möjligheten som jag hade. Att när det blev för mycket eller man ville ha lite extra hjälp, själv gå till en klass där det fanns färre elever, så man kan välja själv var och hur man vill sitta.. då hade skolvärlden varit bättre och mer positiv för eleverna. Då har de som går i "ordinarie klass" en annan möjlighet, de kan sitta och ha den arbetsmiljö som krävs för att kunna och orka studera och koncentrera sig en hel dag. Jag ska säga er att med den atmosfären som finns i klassrummen idag så är jag slut efter tre timmar, hur eleverna orkar finnas i detta vässnet och dessutom får en del något gjort de är för mig helt oförståeligt. Det måste vara någon sorts framarbetad handikapp. Det de läser kan omöjligen sätta sig.

Jag menar bara att elever tror att vikarier inte bryr sig eller inte fattar. Vikarier fattar, de har i en del fall massor av erfarenhet av situationen som de sitter i och de bryr sig men de väljer sina figther. Det låter hemskt, men i en del fall så är det faktiskt inte värt att börja en lång diskussion med en elev, då eleven troligen inte gör det av dumhet, utan av ren trots och omogenhet samt med ett mål att driva vikarien(och i en del fall läraren) till vansinne. Utan någon egentlig anlendig, kicken av reaktionen från personen kanske, inte vet jag. 

Det är sorgligt iaf. 

Som jag brukar säga, jag älskar att jobba med barn och en del utbildade lärare säger att vikarier inte förstår hur det är att vara lärare på heltid. Men testa gå in i ett klassrum, inte veta ett namn, inte veta vad du ska göra, du har bara precis de få raderna som någon förhoppningsvis lämnat till dig för att vägleda dig. Annars får du helt enkelt hoppas på att det finns iaf en vänligsjälv i klassen eller när de säger att det är så mycket jobb runt om. 

Ja, alltså man är inte dum i huvudet bara för att man inte jobbar med det på heltid. Jag vet hela grejen med att lärare är underskattade, lärare får ta en himla massa skit, lärare jobbar så långt över sin betalda tid osv. Ja, jo jag vet det. Jag lider med lärarna, och jag längtar efter att få jobba med just det yrket och hoppas att det förbättrats tills jag är färdigutbildad. Men det hjälper inte att berätta för alla hur jäkla illa det är att vara lärare, byta yrke då. Ja, en del perioder jobbar man röven av sig och man står och stampar utanför en dörr med paniken växande för du har inte rätt nyckel, barnen skriker runt dig och du måste rusa iväg och hitta ny nyckel, kanske hitta en annan lokal. 

Jag har lärt mig att det finns inget att stressa upp sig för, jag kommer ihåg mina vikarier de kom alltid försent inspringande i korridoren och det va så lätta byten. Ja. jag har stressat upp mig, men med mer erfarenhet har jag insett att det hjälper inte, håll dig lugn, skoja till det, ta hjälp av eleverna så dom får känna sig involverade osv. 

Att börja jobba som vikarie i skolan är utan tvekan det bästa jag har gjort. 

Men vikarier är inte dumma, de ser, hör, fattar och lägger märke till alla miner, ögonbrynslyft, harklingar och fnitter. Precis som ordinarie personal. 

Och för att underlätta lärares jobb, så måste det börja hemma. För hur goa och härliga kidzen kan vara så är dom jävligt ouppfostrade i många fall. tanken "jag hade aldrig vågat göra så framför min lärare när jag gick i grundskolan" har gått igenom mitt huvud flera miljoner gånger.

Lärare ska inte uppfostra andras barn, de ska fostra. Uppfostran börjar i hemmet. Ingen annanstans och det är en del av att skaffa barn. Att uppfostra dem med vett och etikett, etik och moral, samvete, respekt för äldre/yngre och framför allt för varandra.. Det finns så mycket som fattas i barnens uppfostran nu, även om alla barn har sin charm. 

Så det är med en bittersweet känsla som man tar sig an ett vikarie jobb. men man går alltid ut med en härlig go känsla i kroppen, iaf i nio av tio fall. ;)

Trevlig helg !!

;)

Hello!

Jag blir så himla frustrerad, ledsen och arg.

Jag jobbar var dag näst in till. Det går aldrigen hel vecka då jag inte jobbar minst ett pass. Jag älskar det jag gör och jag kommer studera på universitetet i höst. Jag läser därför matte 2b.

Jag pratade med arbetsförmedlingen om detta eller min handläggare. Hon uppmuntrade och peppade mig samt tyckte att jag va himla duktig som höll igång mig själv så bra.

Denna dagen började så himla bra, en bra dag på ännu en ny skola, med nya äldre elever. Jag uppskattar verkligen alla åldrar, var och en på sitt vis. Sen kom jag ut och solen slog mig i ansiktet, fantastiskt!!

Sen kom posten. Min a- kassa är avslagen pågrund av att dom anser att mina studier är för omfattande. Jag har skickat att jag läser på 50% vilket är ok enligt deras hemsida. Jag sitter ju inte hemma på röven och väntar på att pengarna ska komma till mig.
Tvärt om, jag gör allt jag kan för att få in pengar och slippa ta av mina dagar på A-kassan.

Men på något vis har dom fått det till 75% och det är alltid likadant. Jag orkar ta mig fan inte hålla på såhär!

jag satt och tänkte lite efter att ha läst ett inlägg som en av alla bloggarna som jag läser hade skrivit. Om trygghet och att våga göra vad man känner för, vad man vill och det som känns rätt. 

Det är så många gånger osm jag inte gjort något för att jag har blivit osäker när min familj(föräldrar) inte tyckt att det är en bra idé. Vist, jag har varit yngre då och jag påverkades och påverkas mycket av vad mina flräldrar tycker och tänker. Men jag blir bättre och bättre på att göra vad jag vill göra. Det är ju inte så att dom hålle r mig tillbaka, dom är bara rädda om mig. 

Men om man då hamnar i en situation där föräldrarna verkligen inte tycker att man gör rätt val. Ska man då ändå göra sitt eget val. Det kanske inte är det valet som är mest rätt, men om det ändå står klart i ditt hjärta, mage och huvud att detta måste du göra. Det är inte ett val som du egentligen vill behöva ta, du hade velat vänta eller låta bli helt. Men ett val måste göras eller liknande. behöver inte vara något stort ju. 

Jag går i nio av tio fall min egen väg. Men om jag vet att mina föräldrar tycker att jag gjorde fel. Då har jag alltid gått med ena delen av hjärtat lite värkande. Jag vill verkligen att mina föräldrar ska stöta allt det jag gör, dom stötar på sitt vis, dom finns alltid där om det går fel eller om jag behöver back up. Jag ska säga er att jag är jävligt bortskämt med kärlek och jag vet att dom inte tycker mindre om mig för mina val som de inte tyckt var det bästa valet. Men ibland måste jag faktiskt gå den vägen som passar en själv och ingen annan. Oftast behöver de bara lite tid på sig sen lixom växer de in i mitt val. Dom brukar tycka att jag gjorde rätt för mig till slut. Men dom vill ju bara mitt bästa, dom vill bara att jag ska må bra och ha det bra. 

Det får bara inte hålla en tillbaka. =)

Hejsan ! 

Vet inte om jag har berättat det innan, känns som att jag har varit ganska inaktiv på bloggen ett bra tag nu. Men jag går ju i vågor med det här. Nu är jag väl inne i en period där det känns okej att blogga igen. 

Just idag borde jag nog inte sitta vid datorn egentligen. Men jag sitter och kollar film och kände att blogga hade varit okej. Började på ett dagis igår, jobbar med 1-3 åringar. Jag trodde inte att jag skulle trivas, jag är ju mer ute efter undervisningsgrejen och lite större barn som jag kan prata med och som förstår mig och jag förstår dom.. i nio av tio fall iaf.

Men jag trivdes, det va helt okej att vara där. Jag kom överens med fröknarna och barnen var super gulliga och snälla. Det va roligt, en ny utmaning och dom gillar jag ju. När vi hade varit på lite ärende efter att jag hade slutat så la jag mig i soffan och deckade nästan direkt. vaknade någon timme senare och det kändes som min kropp var helt slut. Jag hade noll energi i kroppen och jag kände mig helt lialös i kroppen. 

Gick och la mig efter paradise hotel som jag och sambon är lite besatta av. När jag vaknade vid tre och behövde kissa så snurra det i hela huvudet i samma sekund som jag rörde huvudet. När jag reste mig ramlade jag bak igen mer eller mindre och jag kände mig som om jag hade varit på en brakfest och druckit hur mycket som helst. Sakta men säkert kom illa måendet. Jag vinklade ut på toa och höll mig i väggarna och sedan tillbaka. Somnade till en stund och vaknade av larmet vid sju. Jag trodde då att det skulle ha försvunnit. Men det va faktiskt till och med värre. Så jag fick ringa och sjukanmäla mig och sedan ringde jag till 1177. Dom trodde precis som mamma att det var kristallerna. Jag fick order om att lägga mig och vila idag och eventuellt imorgon. Det skulle bli bättre till imorgon, inte helt bra tvunget men bättre iaf och om jag fick feber så skulle jag ringa till doktorn. 

Jag somnade nästan direkt när älsklingen hade hämtat lite yoghurt och jag fick i mig det och sen vaknade jag vid elva-halv tolv. Jag känner mig fortfarande helt slut i kroppen, men mesta dels av yrseln har lagt sig. Det är himla skönt, det kommer nrä jag går och vänder mig och sånt eller rör på huvudet lite snabbt. Men vila och små steg mot att röra på mig igen sa sjuksköterskan ( som dom väl är på 1177?)

Nu har jag ätit, himla mycket för att vara jag. Två rostade mackor, ett glad yoghurt och ett ägg samten kopp te. Sjkt mycket för att vara jag och för att vara min frukost. Men jag va dö hungrig. Kruxet är att jag har huvudvärk och ont i nacken, dessutom blev jag otroligt trött igen så nu ska jag slå på new girl och antagligen somna.

iaf, detta var inte min plan, jag tänkte ju jobba röven av mig. Dessutom ville en annan skola ha in mig i eftermiddag. Detta kunde ha blivit en full dag på schemat, Fasiken alltså !!

Men ja, nu har jag iaf berättat att jag har ett nytt vik på ett dagis. Sen får vi se hur det fortsätter =)

Kram !

Jag säger alltid det. Fast jag innerst inne är skräckslagen och redo att ge upp så säger jag det ändå. Jag har lite svårt för att ge mig, jag fick under de sju månaderna på hållplats 261 lära mig att tänka ett steg längre.

Jag har också sedan 2012 haft enorm vilja och beslutsamhet om att få det som jag vill ha det. 2012 var det tuffaste och jobbigaste året i mitt liv änsålänge. Jag har inte gråtit så mycket som under det året. Jag är enormt tacksam för att jag hade min familj under det året!

Jag har lärt mig att jag är så mycket starkare och smartare än vad jag har trott. Jag har insett att jag klarar mig och att saker löser sig.

Mest av allt har jag insett att ibland är det en själv som är problemet. Man sätter för höga krav på sig själv och man glömmer attslappna av och va lite självisk.

Självisk är bra, till en vis gräns. Men så länge gränsen inte är nådd så ska man njuta till fullo anser jag.

Tvåtusenfjorton börjar hård, lite små grejer som inte har fallit på plats riktigt än. Men det gör de snart, det är jag säker på :)

Hejsan på er!

Ja, jag är här igen, ännu en gång så har jag något att gnälla över. Men jag hoppas att ni kan leva med det. 

Jag har haft det ganska enkelt med A-kassan(unionens). Faktum är att dom har varit ganska medgörliga under 2013. Men idag när jag skulle fylla i mina kassakort så kom det upp att jag ska ha anmält att jag är sjukskriven mellan 6/1 till i april någongång. Va fanken tänkte jag, dessutom stod det att dom ville ha ett arbetsgivarintyg (IGEN) från mig. Jag ringde upp dom, för jag tänkte att allt sånt har jag redan fixat.

Pappersarbetet kan jag nu, iaf när det gäller a-kassan. 

Jag förklarar att jag har skickat in både papper för studierna och för jobbet samt att jag absolut inte är sjukskriven!

Min handläggare brukar vara väldigt medgörlig och hjälpsam och det va hon väl egentligen idag med, men jag är så himla trött på detta jäkla pappersarbetet. Jag har gjort slut på en hel jävla regnskog under 2013. Det gör inte saken bättre när man känner behovet av att faktiskt få ut fullbetalning och att man har räknat med pengarna. Det är lite så när man inte jobbar fasta tider, alla pengar in om det så bara handlar om några hundralappar är guld. 

Iaf, jag förklarar gång på gång att alla dessa pepperna har jag skickat in men hon säger att det är information om att jag ska studera inte att jag studerar nu och dessutom inte på deltid. Jag förklarar då att på samma papper som jag skickade in om min naturkunskapen står det också att jag kommer att studera matematik 2b under en period. Det höll hon med om, men att det var inte information om att jag gör det, utan förfrågan om att få lov att göra det, med ersättning. Jag inser då att dom vill ha ett papper till. Med samma jävla information på, fast inte en förfrågan utan ren information "vad, när, hur och varför" mer eller mindre. 

Vid detta laget hade jag gått upp och ner i min frustation så länge att jag trodde att jag skulle expoldera, så jag valde att bara bli av med henne.Jag frågade vad eaxkt dessa balnketter heter och skrev ner dom.

Jag ringer sen min "mentor" på skolan och förklarar situationen, han säger själv "men jag vet ju att jag skrev det till dig och att du va uppe hos .. och fixade med det".. Jag blev så lättad över att han faktiskt höll med mig och dessutom utan att jag ens nämnt det för honom. Han menade att han förstår dom, men mig också. men han gjorde så gott han kunde för att underlätta för mig och som vanligt var han super hjälpsam och jag lugna ner mig.

Trots att jag har en underbar Mentor som alltid ställer upp och hjälper till, men också att jag egentligen har haft det himla lätt och inte behövt söka något jobb utan jobben har mer elle rmindre kommit till mig det sista året så känns det när det blir såna här saker. Paniken byggs upp och tankar om att shit nu får jag inte utbetalningen och hur ska jag betala räkningarna då osv. Det känns, det bränner riktigt i ögonen och jag är varje gång redo att bara lägga mig ner och skita i allt. Skita i jobbet, skita i studierna och skita i a-kassan och bara vänta in katastrofen. 

Men så är jag inte den som ger upp och nu är jag så nära.

Så nära Mitt liv, Mina mål och Min dröm. Så nu vore jag dum om jag gav upp. 

Jag måste säga, för att vara till för att hjälpa arbetslösa så är A-kassan ( Iallafall unionens) inte särskilt medgörliga. Jag vet att det finns regler och jag vet att man måste som handläggare hålla ryggen fri. Men då får man fan ta mig visa lite med känsla. Jag mår ganska bra och är ganska stark och har massor stöd från både pojkvän och familj och vänner. Men alla har inte det och en del mår faktiskt riktigt riktigt dåligt av att ha det "abetslösa livet".  

OCH kanske alla jävla blanketter borde finnas så man kan skicka elektroniskt och använda en personligkod som underskrift. Det funkar ju på så många andra ställen. För att om man inte har en skrivare och dessutom jobbar och pluggar samtidigt som man försöker hålla huvudet över vattenytan. Men blir trampad på och gnälld på och massa jävla hotbrev från diverse ställen där det står att om de inte får in dessa papperna eller informationen kommer ersättningen dras in eller rapporteras till din a-kassa osv. då är livet ganska bittert och det gör det nästan mer värt att helt enkelt vara arbetslös istället för att försöka ta sig ur arbetslöshetens onda cirkel.

Jag studerar matte för att kunna studera på universitet för att ta mig in i en branch där jag mer eller mindre är garanterad ett jobb efter mina studier. Dessutom jobbar jag mer eller mindre varje dag undertiden som jag gör det, på fyra olika skolor OCH inte nog med det. Jag ska dessutom söka 30 jobb och aktivt delta i jobbmöten och rapportera både till arbetsförmedlingen och min akassa vad jag gjort för att komma ur min arbetslöshet. 

Ändå gnäller dom på en. Är det konstigt att man får små gråtattacker med jämna mellanrum eller!?

OM jag gör något fel, så berätta gärna felet för mig, för jag trodde att jag gjorde allt för att bevisa för omvärlden och underlätta för mig själv att detta inte är en situation som jag vill sitta i.

Detta är inte det livet som jag trodde att jag skulle ha vid 25 års ålder. 

Men trots det så är jag jävligt nöjd. Jag är frisk,jag har tak över huvudet, jag håller ekonomin rullande änsålänge, jag vet att jag kommer ta mig ur detta, jag har en fantastisk familj som stöttar och hjälper till, en pojkvän som peppar mig och överöser mig med kärlek.

Jag har det jävligt bra, för att vara så långt nere i näringskedjan. Men vänta ni bara! ;)

God morgon på er ! 

Precis som vanligt så sitter jag och funderar på året som gåt tnär det börjar närma sig nyår. Ni som känner mig nu vet att för mig är nyår en milstolpe. Julen är också en milstolpe. Då känns det som att stressen släpper och man sitter ie n vecka och bara väntar på nästa kaos. Sen kan man lixom fortsätta framåt. 

Ny år nya möjligheter som det ju heter. 

Jag satt och funderade lite nu medan jag med New girl i bakgrunden bestämde mig för att städa och plocka ner julen. Iaf Tomtarna. Jag vet inte riktigt varför men jag får aldrig någon riktigt julkänsla längre och detta året va det ju värdelöst. Ingen snö och regn och rusk. Om det iaf kunde varit super kallt och sådär då hade jag kunnat leva med det, men det va ju inte ens kallt. Ja, skitsamma. Snön kommer alltid. Tyvärr kommer den nog väldigt väldigt sent i år :/

Men jag funderade iallafall på mitt år medan jag satt och kollapå new girl. 

Jag vet inte vart jag ska börja,det har hänt så himla mycket detta året. Det har varit jobb hit och dit, massa nytt folk och ja. Gud jag vet verkligen inte var jag ska börja. 

Jag orkar inte ta allt, det kommer at en evighet och jag har inte hur många miljoner läsare ändå så, jag skriver det mest för att jag tycker att det är kul. 

Detta va mitt "nyårs inlägg" Föra året. 

2013´s Mål/förhoppningar.

Jag lovade ju mina mål för 2013 också.

Man måste ha mål, jag har lärt mig det. Något som triggar en att fortsätta.

Målet behöver inte vara något livs avgörande utan något som man brinner för, vill ta en fram till och som man sedan kan få något fint ut av. Om det sen handlar om att man blir stolt över sigsjälv och det bara tillfredställer digsjälv så spelar det ingen roll. Huvudsaken är att DU gjorde det!

Jag har aldrig haft några direkta mål, jag har haft ett litet mål under många år. Var nyår har jag sagt "I år ska jag ta körkortet!", detta året kan jag säga att jag nådde det målet.

Nästa års mål:

- köpa mitt sovrum som jag har satt ihop från ikea, ekeby möbelaffär och jysk.

- Göra mitt pilot program på projektet.

- Ta mina högskolepoäng för sex och samlevnads kursen, Kanske/antagligen något mer ?

- Skaffa ett jobb som jag vekligen trivs med.

- Börja tjäna pengar på mitt projekt. (detta räknar jag dock inte med från i slutet på året.)

Mina delmål:

- Börja från och med Januari försöka spara så mycket som möjligt.

- Fixa ett möte, få ordning och stukturera en "studie plan" för pilot projektet. (senast den 7/1)

- Ringa till kursansvarig på onsdag så jag kan se om jag kan få komma in och stå som reserv för vårens kurs. Då sista ansökan var i mitten på december. Annars skriva ner och komma ihåg att söka till hösten. Men hoppas innerligt att jag får börja i vår.

- Fortsätta söka jobb, aktivt och påigt. Dessutom hoppas innerligt att jag får hör något från de jag sökt innan.

- Fortsätta med projektet som nu, jobba framåt, våga ringa och ta kontakt med olika ställen och verkligen satsa!

Sen ska jag givetvis fortsätta att peppa migsjälv och hålla modet uppe.

Förr eller senare så är det ju min tur också =)

_________________________________________________________________

Jag kan ju inte påstå att jag gjorde nått av målen. Dom lev väldigt ikke aktuella ganska fort efter att jag började på mitt jobb som jag fick på Hållplats 261. Även om jag hade velat göra det så fanns inte intresset och skolor och andra aktörer verkade tycka att det va lite för  känsliga ämnen. Men i själv verket tror jag att det handla om att dom inte våga ta upp det av olika anledningar. Oavsett så prova jag på några gånger och det va ganska dött. jag tappa intresset och la det på hyllan. Men jag hade super kul under tiden. Det måste jag erkänna !

I Januari fick jag en tjänst på hållplats 261 som sagt. Jag träffade en himla massa folk som va så inspirerande och det va riktigt oligt tills de ändrade hela uppläget och sista två månaderna va det riktigt tradigt och jag jobbade på en skola istället. Dels för att mina arbetsuppgifter inte längre fanns och dels för att jag inte trivdes alls längre. 

När tjänsten var slut så va jag faktiskt riktigt nere, Jag hade inga jobb på g direkt och ingen plan. Jag hade inte hunnit med riktigt. Allt gick så fort över sommaren och jag viste inte riktigt va djag ville göra. Jag hoppades väl någonstans på att någon skulle besrätta vad jag skulle göra. Så jag gled en vecka, gjorde ingenting. På lördagen ringer min chef från en skola som jag jobbat på från och till i många år och frågar om jag kan tänka mig at en 50-60% tjänt som recurs i klass och elevassistent. jag hoppa jämfota. Äntligen !

Måndagen där på började jag på Albanoskolan och hamnade i en helt fantastisk tvåa med  många utmaningar, fantastiska kollegor och underbara barn. Vid sidan om detta var jag elevassistent och jag storm trivdes. Då insåg jag vad jag borde göra. Efter 4 år där jag hela tiden har ramlat tillbaka på samma sorts jobb fast jag hade velat undervisa. Jag skulle börja plugga !

Hösten har bollats från ena känslan till andra, jag trodde inte att ett år kunde göra så mycket med ett liv. Jag har förvånats mer än en gång detta året. Över hur mitt liv och framför allt JAG har utvecklats och kommit fråmåt och kommit till insikt med diverse saker. 

Nu sitter jag och ska börja plugga matte 2 för att kunna söka in på universitetet i mars och jag längtar, än så länge. Jag har lite olika jobb men egentligen inget säkert just nu. men det gör inget, på något vis så känns det som att det kommer lösa sig. Jag är " Sambo", var fan kom det lixom. När jag skrev för nyår föra året så va det det sista jag trodde. Jag hade tröttnats å jäkla mycket på killar, jag va trött på att inte bli stormkär i någon och verkligen hitta någon som jag kan titta på och känna att "han, han är mitt allt". Nu sitter jag is offan och lyssnar på pojkvännens hmm, ja snarkningar vill jag väl inte kalla det, men väldigt tunga andetag och kan inget annat än att le för migsjälv. 

vet ni hur skänt det känns i själen att vakna och vända sig om och titta på honom och känna ett välbehag i hela kroppen och bara le för sig själv och ja, nä, jävligt nöjd är jag med detta året. 

Jag fick verkligen en klar förbättring jämför med 2012. För som ni minns så var jag överlycklig när 2012 tog slut. Jag vill bara glömma det året och 2013 blev verkligen ett år att minnas. Ett av mina favorit år hit in tills måste jag säga. Nu får jag hoppas att ni också hade ett super bra år och är super nöjda med ert år också. 

Ny års löften får jag fundera på .. som ni märker så är jag inte så bra på det ..;)

Massa kramar !