Jag har alltid irriterat mig på folk som ställer sig på familjeparkeringen och inte har barn med sig. Än mer uppmärksam blir man på de nu när man har egna.

Jag har redan innan, så långt ner som i tonåren kommenterat och stört folk som kommit ut från bilen utan ett barn. Jag hatar sånt beteende. De stör mig nå fruktansvärt när en gammal tant kommer ut från bilen eller två friska unga personer.
Varför kan inte ni gå de få extra meterna!?!

Parkeringarna finns för att familjer ska kunna lasta ut bilstol, för att där ska vara utrymme att jag ta ut barnen utan att skada andras bilar osv. Jag fattar att ni idioter som ställer er där inte bryr er så mycket om att de är större rutor, ni vill komma närmre in-/utgången för att ni på något vis har mer bråttom och är viktigare än andra tydligen..

Sen vi fick vår dotter har vi handlat på Ica fyra gånger, EN gång har vi kunnat utnyttja familjeparkeringen. Vi har vid samtliga gånger sett minst fyra av bilarna köra iväg utan barn i bilen. Gärna med en äldre dam vid ratten där de hade regnat in i näsan om de hade börjat regna.. skäms ni inte?

Ställer ni er på parkeringen för handikappade med?!

Jag har god lust att dra min bilnyckel längst hela sidan på biljävlen!

Alla ni nyblivna föräldrar kan nog förstå när jag säger att de var en direkt kärlek till detta lilla knytet.

Det är en konstig känsla men samtidigt så självklar. Jag kunde inte riktigt känna under de första få minuterna. Att det fanns ett band till henne var de inget tvivel om och bandet mellan henne och hennes pappa syntes direkt. Jag och sambon är tighta, otroligt tighta och vi kommer vara noga med att hon känner av de och själv blir en del av de bandet och styrkan vi skapat genom att göra oss så tighta som vi idag är. Det är viktigt för oss och det kommer göra henne till en stark individ.

Jag har velat med mycket i mitt liv, jag har gjort saker som jag ångrat, jag har sagt att jag ska göra ensam och sen ändrat mig när jag inser att de är nog inte så smart när allt kommer omkring. Jag har haft många idéer och planer men de har ändrats under årens gång. Antagligen som de gör för alla.

Men jag har sedan tidig ålder alltid vetat att jag ska ha egna barn. Det har aldrig funnits ett tvivel om de och det har alltid varit en självklarhet. Vist, de kunde bli så att jag inte kunde kanske. Men jag är för adoption och så, så på något vis hade jag skaffat barn.

När jag träffa min sambo viste inte jag vart de skulle bära.Vi är väldigt olika, Vi hittade en styrka och harmoni mellan och hos varandra nästan direkt. Men att det knappt två år senare skulle ligga en liten bebis som var vår mellan oss i sängen de hade jag inte räknat med den där sommarnatten vi dansade till svenska akademin i teaterparken. <3


Nej, livet har förändrats otroligt mycket och snabbt på kort tid. Men till de bättre, att jag nu hittat rätt är så uppenbart. Jag känner mig både starkare, nöjdare och mer tillfreds än någonsin. Även om de är kämpigt ibland, Alla har vi upp och nedgångar. Men nedgångarna känns inte lika väsentliga längre. Jag kunde inte brytt mig mindre om allt annat som inte rör mig och min familj och de låter hemskt kanske, men det är en skön känsla.

Att känna att jag kan och får vara lite ego, även om jag bryr mig om mina nära och kära och hjälper så gott de går givetvis. Men i den mån som vår familj tillåter de.

Att hitta rätt, de känns i kroppen. :)