Sedan inlägget om amning har jag fått meddelande både på fb och i kommentarsfält här och på fb där jag ofta länkar min blogg.

Många pratar om oron för att vara en sämre mamma för att de inte kan amma.
Men det är just det ni måste påminna er om och som min fantastiska sambo har påmint mig om. Man kan, KAN inte amma.
En del väljer att inte amma och det är okej, helt okej. De finns alltid en anledning till varför man gör ett val. De är ingen annan som behöver yttra sig om valet.

Men för mig och många andra är det inte ett val. Det är faktiskt så att jag vill amma, de var de jag var bombis på att jag skulle göra. Jag och sambon tänkte alltid på de positiva. Allt med graviditeten och kommande försökte vi se de positiva och hålla oss positiva inför allt som komma skall. Vi viste att de kunde komma komplikationer vid förlossningen, efter åt och under graviditeten med.

Men aldrig hade jag en tanke på att amningen inte skulle funka, tanken hade aldrig slagit mig.

Att inse sina gränser har jag alltid fått lära mig är en styrka.

Jag insåg tidigare att de var något fel, men slog bort tanken. Man har instinkter och jag tyckte inte att de var denna tösen som jag fick upp på magen, som hade varit i min mage.

Men de var inte från sambon sa att hon kanske inte blev mätt som jag började bearbeta de och även börja sörja de. För så är de, om man verkligen vill amma så går man också in i en sorts sorgperiod när eller om man inser att man inte kan, Inte lång men dock.
Även om du inser att det är bäst för barnet så är de tufft för en mamma som på något vis tappar ansiktet när hon inte kan vara den " ultimata" mamman. För även om vi inte kan hjälpa de och även om man inte blir sämre mamma bara för att din kropp inte sammarbetar så känner man sig skyldig.
Framförallt när det är omtalat och många barnmorskor osv talar för amning. De förstår väl jag de att bröstmjölk är bra, den är ju där av en anledning. Men ersättning har samma förutsättningar, annars hade de inte funnits och så många hade inte använt de och de hade varit skillnad på barnen.

Samhället behöver lära sig att tänka utanför boxen, att lyssna på mördar och fadrar. Föräldrarna känner sitt barn, sluta säg " ni håller på att lära känna ert barn" .. alltså vist man känner inte barnet felfritt, men man har ju instinkter.

Så följ instinkterna, lyssna på er magkänsla, stå på er och gör dig själv och även dig och din partner starka. Prata mycket och bestäm er hur ni vill ha de, vad ni tror och tycker funkar. Ingen känner ditt barn som ni gör.