Det finns många fördelar med att vara förälder, det finns många kärleksfulla ord som beskriver känslan när man för första gången ser den lilla personen på ultraljudsbilden och gud ska veta att de finns inte ord till att beskriva känslorna första gången man ser honom eller som i vårt fall henne första gången, där på magen.

De är en obeskrivlig känsla när man kommer hem med barnet, även om allt är precis som när ni lämnade hemmet, då förmodligen stressade, ojande och förväntansfulla.
Så är de helt annorlunda, känslan i hemmet förändrades i samma stund som ni gick över tröskeln, precis som ni förändrades i samma sekund som ni såg henne. Fast man är sig själv, så händer det något.

Jag har haft turen att bli gravid snabbt, att ha en lätt och relativt smärtfri graviditet, förlossningen var inte helt enkel, men den kunde varit så mycket värre och bortsett från att jag inte kunde amma som jag gärna ville så har även tiden efter förlossningen varit lätt.

Vi hade turen som fick ett friskt, starkt och glatt barn.
Vi var medvetna om allt som kunde gå fel, både med mig och med barnet.

Nu när hon Är här, frisk, pigg och glad så trodde jag att jag skulle slappna av. Men nu är det nästan jobbigare. ( för mig)


Nu kan jag inte tänka mig ett liv utan henne och smärtan som infinner sig så stark att de kommer tårar vid tanken på att något skulle hända henne är fruktansvärd.
De smärtar vid tanken på att jag har nära och kära som behövt uppleva detta. Jag vet att man brukar säga att tiden läker alla sår. Men de vet både du och jag att det är inte sant.

Iallafall jag precis som alla andra får se dagligen diverse delningar på Facebook vardag, dom som smärtar mest är naturligt de som handlar om småbarn, de har de alltid gjort och ännu mer nu.
Jag är i övrigt ganska opåverkad av reklam och marknadsföring osv. Men något som satt sig som ett järngrepp i mig är spädbarnsdöd. Jag är livrädd för att hitta henne livlös.

Vi har börjat somna henne i sin egen säng på kvällarna/natten framför allt. För att hon är så hemskt varm och det är vi med och trots att ingen av oss delar täcke, men de blir hemskt varmt ändå. Så för allas skull får hon sova i sin säng i den mån de går och på morgonen ligger hon hos oss och myser.

Men problemet är istället nu att jag kan inte somna för min oro, flera gånger på knappt en halvtimme måste jag gå upp och titta så hon andas. Om jag somnar och vaknar av att hon inte gråtit eller" bet om mat" så blir jag direkt orolig och nästan gråtfärdig, och måste direkt upp och kolla henne.

Så, nu måste jag bara lära mig att släppa på de och inse att hon är här. För denna oron gör mer skada än nytt just nu. Men hur gör man det, det är av ren kärlek som oron finns ju.