Bebisar gråter, dom skriker och dom gör dig galen. Vi vet de och vi är förberedda på de och vi skojar om det.
Men ingen är berädd på den hjälplösa och frustrerade känslan man upplever när man efter tre dygn med en frustrerad, arg och ledsen bebis fortfarande är arg och skrikig och nu dessutom valt att ha sin jobbiga period mellan 23-02/03 på natten. När du är inne på dött andra dygn med enorm mensvärk som vägrar ge sig och som på något vis gör än ondare när hon skriker, precis som när avslaget blev värre när amningen inte ville funka.

Du vill så gärna till varje pris trösta och lugna din lilla bebis och för gäves kämpar du och testar diverse olika saker, matar, byter blöja, vaggar stående, sittande, liggande, rapar, masserar magen, klappar ryggen, sjunger, nynnar, hyschar, pratar, tramsar med diverse olika ljud, danser, rörelser och leksaker och denna lilla varelse vägrar lugna sig, kanske några få minuter.
Mitt i allt börjar hon söka efter bröstet, " jag har inget att ge dig gumman" utbrister du desperat och med tårarna brännande i ögonen.

Sakta börjar du ifrågasätta dig själv som mamma, fundera på om du missat något och slutligen gör du det förbjudna. Du lägger barnet vid sidan om dig, reser dig upp och går och utan att säga något tar pappan över, pappan som ska upp kl 06 och jobba, som du har försökt låta sova och få ro men som bara legat och hört mina försök till att lugna er dotter. Jag tar på mig och går ut. Går bara en liten runda, är borta max 15 minuter, men de behövdes och hennes pappa var ju där.

Detta var min natt. Första jobbiga natten, som egentligen inte var jobbigare än andra. Hon är gnällig och surig i några timmar där på natten, men nu hade jag ont, sovit fruktansvärt dåligt i några nätter och orka inte hålla modet uppe längre. Sambon hjälper, men jag vill inte ge mig och jag är trots allt hemma när han jobbar. För att ta hand om vår dotter.

iaf, detta har suttit och stört i mitt bakhuvud hela dagen och någonstans känner jag de som ett bakslag. Men samtidigt så är de ju inte någon stor grej. Att tappa orken för några minuter är okej, de är inget att skämmas för, de är jobbigt att vara småbarnsförälder och om du går hemma hela tiden och lämnar du hemmet så här du ditt lilla hjärta med dig. Du skulle inte byta bort de mot alla miljoner i världen, men samtidigt så kommer de stunder när du måste ge med dig och inte tvunget vara super mamma.
Du har din partner som står redo att ta emot dig och har du inte det så finns de säkert en nära anhörig som mer än gärna hjälper dig.

I natt var de verkligen skönt att veta att N känner mig så bra. Han lät mig hämta andan och kom sen ut till mig i stora rummet där jag satt och sura i mörkret och åter igen sa att jag måste säga till innan de blir så mycket att jag rasar. Jag vet att jag gör så, han vet att jag gör så. Men han kan inte läsa mina tankar, så det är något jag måste öva på.

Men, jag ville bara få de ur mig för jag har läst mycket om " super mammor" och alla är super mammor och pappor. Man är inte superförälder för att man inte ber om hjälp.

Så, hajja er!! Hajja oss!!