Nio månader har man gått utan detta ontet, detta tradiga, räliga möget.
Nio månader har man varit frii, fri att bada när man vill, sexa när man vill, slippa ofräscheten de faktiskt ger en känsla av och värken, huvudvärken, ömmandet, irritationen, godismissbruket och slutligen svullnaden som under just denna perioden givetvis inte är en svullnad utan du som blivit fet över en natt.

Jag talar givetvis om mensen. Den som ingen kvinna kommer undan, den som alla män tycker lika illa om som vi kvinnor trots att den inte påverkar dom direkt. Utom vårt humör och sexet är väl inte högst upp på " att göra "- listan.

Nu har den inte kommit än, men något nytt har kommit. Mensvärk, i 16 år har jag inte haft mensvärk. Någon gång har de väl ömmat lite dagen innan eller så, men nu kommer de lite kraftigare då och då, som förvärkar är allt jag kan jämföra de med, men så jämförs förvärkar som kraftig mensvärk. Så jag antar att de är rätt.

Men i 16 år har jag sluppit de och sen får jag de efter förlossningen, de kan visserligen vara som ägglossningen gått igång med, för de brukar jag ha ont av och de kan stämma i tiden så att säga.

Ajja, någon annan som haft samma otur?;)

Fasiken va de ska blåsa!
I flera dagar har de blåst nå fruktansvärt, så himla tråkigt för man kan ju inte va ute. Men idag måste jag och pluttan bege oss till apoteket för hennes magdroppar är slut plus snöret. Så jag hade tänkt mig att de skulle bli promenad bort till butiken med vagnen. Men vet inte vad jag tycker om att dra ut henne i detta vädret, åh andra Sudan måste håg ta ut henne förr eller senare idag, för vi måste rasta hunden och de är ju dels viktigt för honom men även för mig för den rundan tvingar mig att gå ut och röra på mig och även ge oss lite friskluft.

Men vi får se, de är inte kallt iaf, de är skönt:) tänkte försöka börja storstäda ett rum var dag denna veckan och sen ska jag börja tvätta vid fyra. Vi får se hur mycket jag hinner med, de är inte hela världen om de inte blir gjort, men man måste försöka;)

Puss!

Hej på er!

Idag började N att praktisera /jobba igen efter semestern. Denna gången var jag mer bekväm med situationen. Vi har lärt oss att höra skillnad på Bellas ljud och vi har börjat få in ett mönster både i mätningen och sömnen. Hon är just nu i en period där hon vill ligga eller vara hos en hela tiden.
Dessutom har hon börjat sova i sin egen säng och det går jätte bra!
Dessutom har jag börjat släppa på mina idéer och låter henne ligga och lalla lite och är inte lika nojig som ett par dagar.

Iaf, nu ska hon få mat, sen ska vi göra vid oss, gå ut med hunden och köra till mina föräldrar och sno gardiner av mamma och låta några timmar gå. :)

Puss!

Det finns många fördelar med att vara förälder, det finns många kärleksfulla ord som beskriver känslan när man för första gången ser den lilla personen på ultraljudsbilden och gud ska veta att de finns inte ord till att beskriva känslorna första gången man ser honom eller som i vårt fall henne första gången, där på magen.

De är en obeskrivlig känsla när man kommer hem med barnet, även om allt är precis som när ni lämnade hemmet, då förmodligen stressade, ojande och förväntansfulla.
Så är de helt annorlunda, känslan i hemmet förändrades i samma stund som ni gick över tröskeln, precis som ni förändrades i samma sekund som ni såg henne. Fast man är sig själv, så händer det något.

Jag har haft turen att bli gravid snabbt, att ha en lätt och relativt smärtfri graviditet, förlossningen var inte helt enkel, men den kunde varit så mycket värre och bortsett från att jag inte kunde amma som jag gärna ville så har även tiden efter förlossningen varit lätt.

Vi hade turen som fick ett friskt, starkt och glatt barn.
Vi var medvetna om allt som kunde gå fel, både med mig och med barnet.

Nu när hon Är här, frisk, pigg och glad så trodde jag att jag skulle slappna av. Men nu är det nästan jobbigare. ( för mig)


Nu kan jag inte tänka mig ett liv utan henne och smärtan som infinner sig så stark att de kommer tårar vid tanken på att något skulle hända henne är fruktansvärd.
De smärtar vid tanken på att jag har nära och kära som behövt uppleva detta. Jag vet att man brukar säga att tiden läker alla sår. Men de vet både du och jag att det är inte sant.

Iallafall jag precis som alla andra får se dagligen diverse delningar på Facebook vardag, dom som smärtar mest är naturligt de som handlar om småbarn, de har de alltid gjort och ännu mer nu.
Jag är i övrigt ganska opåverkad av reklam och marknadsföring osv. Men något som satt sig som ett järngrepp i mig är spädbarnsdöd. Jag är livrädd för att hitta henne livlös.

Vi har börjat somna henne i sin egen säng på kvällarna/natten framför allt. För att hon är så hemskt varm och det är vi med och trots att ingen av oss delar täcke, men de blir hemskt varmt ändå. Så för allas skull får hon sova i sin säng i den mån de går och på morgonen ligger hon hos oss och myser.

Men problemet är istället nu att jag kan inte somna för min oro, flera gånger på knappt en halvtimme måste jag gå upp och titta så hon andas. Om jag somnar och vaknar av att hon inte gråtit eller" bet om mat" så blir jag direkt orolig och nästan gråtfärdig, och måste direkt upp och kolla henne.

Så, nu måste jag bara lära mig att släppa på de och inse att hon är här. För denna oron gör mer skada än nytt just nu. Men hur gör man det, det är av ren kärlek som oron finns ju.

Det är konstigt hur man omvärderar över en natt. Hur huvudet automatiskt formateras nästan och du ser inget annat än vad du och din familj behöver. Plötsligt är du egoistisk, men inte för din skull utan för detta lilla njytet som ligger på din mage och skriker och för denna underbara människa som står vid din sida.

Just i den sekunden som någon säger " den 21 i 7 2015 klockan 05.01 föddes er dotter!" Så förändras allt. Alla stenar du byggt, alla vanor och alla tankar som brukar styra en liten del av dig, försvinner.
Plötsligt är uttrycket " jag kunde inte bry mig mindre" något du säger minst en gång om dagen.

Ta de inte fel, mina vänner och familj betyder fortfarande lika mycket, är fortfarande högt värderade och betydelsefulla. Men dom som kanske varit energitjuvar, irritationsmoment eller liknande.

Människor som du verkligen vill tycka om men som du aldrig riktigt hittat rätt hos. På grund av olika anledningar och ibland ömsesidigt antagligen, alla deras dumma kommentarer, uttryck och störiga närvaro är inte lika påverkande, inte lika mycket där..otroligt lätt att välja bort.

Min besatthet av att vara 5 minuter innan den egentliga tiden, städa upp och fräscha till mig innan någon kommer eller liknande, mina " idéer" som Niklas kallar de.
Dom är kvar, men inte från Liten är nöjd och fått sina behov gjorda först.

Jag bryr mig fortfarande om någon pratar illa om nån osv.Men nånstans så har jag ingen lust att engagera mig längre.

De är en lättnad, för min tid kan jag lägga helhjärtat på betydelsefulla ting..

Den uppväxten som jag fick, våra ute och springa och ha kul, leka, umgås med kompisar, cykla själv till och från vänner, stranden osv. Våga vara ute sent på kvällar och själv cykla eller gå hem utan att vara rädd för att bli våldtagen, misshandlad, trakasseras, osv.

Det är helt otroligt hur de spårar i Sverige just nu och de skrämmer mig mer än någonsin. De oroar och stressar mig faktiskt otroligt mycket, vårt är vi på väg, kommer de bli ett inbördeskrig och kommer politiker, rättsväsendet osv att vakna upp och framför allt börja våga sätta hårt mot hårt??
Det är hög tid nu.

När vi fick veta att vi skulle ha barn så sa N direkt att han ville ha en tös. Inte så att en pojke var mindre önskad, men han tänkte sig en flicka. Jag ville också gärna ha en flicka, men som vi båda sa så är huvudsaken att barnet är friskt och vi kommer älska barnet oavsett kön. Men ni vet man lutar alltid mot ett kön mer än de andra typ.

Jag hoppades dock på att de skulle va en pojke, för min skull...för barnets skull.
En flicka är så otroligt utsatt och skör i dagens samhälle. De gör ont i mig var gång jag läser en nyhets artikel om en flicka/kvinna som åter igen blivit våldtagen, misshandlad och trakasserad. Jag börjar mer eller mindre gråta och fundera på hur jag ska kunna skydda henne från detta.
För mig är våldtäkt fruktansvärt förnedrande, de är de ju nog för alla. Jag minns att jag var fruktansvärt rädd när jag var gravid och var ute och gick på kvällen att nån skulle ge sig på mig, när hon sen var född så var jag rädd att någon skulle ge sig på mig och hur ont det skulle göra med stygnen och ömheten i underlivet.
Hur hade jag skyddat mig??

Jag är stark och så, men om något sånt skulle hända vår dotter så skulle jag aldrig förlåta mig själv, jag hade skyllt de på mig. Jag /vi kommer göra vad vi kan för att hon ska kunna försvara sig i största mån, och diverse saker för att hon inte ska hamna i situationer där hon kan bli utsatt för dessa hemskheter som försiggår och jag hoppas att när de är dags för henne att vara tonåring så här Sverige hittat tillbaka till nån sorts ordning. De ber jag för!

För fortsätter de så här så kommer hon inte att få en normal barndom för hon kommer inte få lov att ränna ute och vara tonårstjej så som man ska i tonåren eller leka själv med kompisar på lekplatser eller liknande. Jag kommer vara en hönsmamma och curlingförälder och överbeskyddande allt på en gång och de är så hemskt för jag tror inte på sån uppfostran alls egentligen.

Men jag tar heldre de än att riskera att hon förlorar sitt jag för några/någon idiot som inte kan bete sig.


Nä, en normal uppväxt är inte på kartan just nu.. tyvärr.

Vår lilla loppa växer som ogräs. Vi va hos BVC idag och hon blev ju tre veckor igår. Föra veckan va hon 51.5 cm idag va hon precis 53 cm så sen hon föddes så har hon växt i genomsnitt 2 cm i veckan. Tokigt!!
Sen hade hon ökat från 3.8 till 4095 så nästan 300g i vikt. Bubblan från sugklockan är helt borta, där är bara en liten liten ruva kvar.

Så nu ligger vi och myser, jag är super trött. Ska försöka vila en liten stund, men hon vill nog ha mat när som helst. Men satsar på att vila en liten stund och sen ska de dammsugas och plockas undan. Verkar som att det blir matning innan vilan dock.

Ikväll kommer Bellas farmor och pojkvän, bjuder på pizza. Gott:)

Go morgon!

Jag och Bella somnade på soffan vid elva igår och jag vaknade vid tre när sambon börja göra de redo för att gå och lägga sig/oss. Vid de läget var de sex timmar sen Bella hade ätit så jag sa att jag skulle göra macka till mig och förbereda mat till henne sen skulle vi gå och lägga oss med när hon ätit. I nio av tio fall så vaknar hon när jag sätter mat framför mig och mycket riktigt. Lagom till jag satt mig med macka och O'boy framför mig så börja hon vakna. Jag hann dock äta i lugn och ro innan hon blev lite otålig.

Så jag matade henne och så. Sen skulle jag somna henne i babynestet så att vi bara kunde flytta in. Alltså att jag bär in henne när hon somnat så riskerar vi inte att väcka N om hon blir arg .:)
Men de slutade med att jag vaknade halv sju av att hon låg och sprallade och små gnällde. Så jag gick och gjorde frukost till henne och Mats henne, nu har jag lagt hennes flaskor och nappar i vattendad, plockat undan i stora rummet, gjort frukost till mig och snart ätit upp den och loppan har legat i babynestet och beundrat omvärlden och även hittat Tv:n. Så jag tänkte faktiskt bli på soffan och titta på tv till hon somnar ordentligt sen bär jag in henne och lägger henne i sin säng så hör N om hon gnäller då kan jag ta en lång dusch:)

Kl tio är de BVC och vi tänkte gå dit om vädret tillåter. Vi får se, de är bekvämt att ta bilen, men de är både skönt och nyttigt att röra på sig och vi behöver de:)

Så vi hörs sen!
Puss!:)